Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1870, sida 2

veta om olyckan, hvilken sannolikt timat, då de båda jungfrurna skulle rida tillbaka från Aylos dit de föregående dagen begifvit sig. En Resobonde hade för en knapp timma sedan kommit från Perno och medfört underrättelsen. Tvenne ungersvenner hade, enligt hvad bonden berättat, gjort allt hvad som kunnat göras för jungfrurnas räddning, men allt hade varit förgäfves. — Skaffa mig upp bonden — ropade marsken — jag vill sjelf tala vid honom och låt tilllika kalla Clas Lang... Guds död, jag vill låta jaga dessa röfvare, vore det ock till verldens ända! Hofmästaren skyndade att verkställa sin herres befallning, men möttes i dörren af Nils Bosson och Thord Carlsson, som störtade in i rummet och fram till marsken. Denne gjorde stora ögon vid åsynen af den senare, om hvars gripande han nyss blifvit underrättad af ett åsyna vittne, men han fick ej tid att göra några frågor. De båda unga männen bekräftade den förskräckliga underrättelsen om det öde, som drabbat de båda jungfrurna. — Och nu är det vår begäran till eder, frände — sade Thord, som förde ordet — att I gifven oss skepp och manskap, så vilja vi sätta efter den lede sjöröfvaren, och rädda jungfrurna eller ock sätta lifvet till. — Guds död, frände — utropade Carl — knappt ser jag dig sjelf räddad, så berättas för mig en ny olycka!... Ja, ja, I skolen taga ett skepp hvardera, och I mågen sjelfve utse, hvilka I viljen, bland mina svenner... Och måtte de värnlösas beskyddare fylla edra segel med goda vindar ... Jag drager sjelf till konungen i Stockholm, och väntar eder der efter fullbordadt värf. De båda ungersvennerne skyndade ut för att icke förlora ett ögonblick, och, emedan marskens sartyg redan lågo upptacklade, och de fått rätt latt utvälja åt sig dem, som de visste vara mest snabbseglande, dröjde det icke länge, förr än den