Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1870, sida 2

UTRIKES. FRANKRIKE. Från nära nog alla regenter i Europa ha pr telegraf till kejsar Napoleon ingått lyckönskningar för sammansvärjningens upptäckande, och den 2 dennes infann sig hela diplomatiska kåren för att uttrycka sin glädje häröfrer. Från departementen ingå fortfarande adresser i samma syfte, och en mängd notabiliteter ha dels haft audiens hos kejsaren, dels antecknat, sina vamn i tuillerierna. Den bekante oppositionsmannen Keratry och Thiers voro ibland de första, som antecknade sig. Journal des debats uttalar den öfvertygelsen, att alla hederliga politici — hvilket parti, de än måtte tillhöra — ja, till och med de mest exalterade republikaner skola med afsky betrakta den brottsliga planen; deremot uttrycker samma tidning den förväntan, att regeringen, för att undanrödja hvarje tvifvel om sammansvärjningens verklighet, ofördröjligen skall offentliggöra alla bevis i saken. ,Om detta sker, säger Journal des debats, skola konspiratörerna få ersara, att upptäckten af deras mörka anslag beredt den kejserliga regeringen långt större fördelar, än hvad alla manifester från de mot regeringen vänligt sinnade komitterna kunnat beredak. Men på samma gång framhålles ånyo nödvändigheten af att upplösa lagstiftande församlingen. ,För den nya författningen — heter det — är en ny lagstiftande församling af nöden, och endast en sådan skall kunna lemna kabinettet allt det understöd, som är af nöden för utförande utaf verket af den 2 Januari. I ,,Constitutionnel skrifver Mitckell: Om vi erhålla en stark vja-majoritet, så är kejsardömet befästadt, och då skall genom nationens bifall regeringen beslutsamt fortgå på den liberala banan. Vinner ,nej, så har kejsaren blott två utvägar: antingen måste han abdikera och lemna sin plats åt statsmännen från Belleville, eller också anse resultatet af omröstningen som en antiliberal protest, och derföre beträda den reaktionära banan. Rösten derföre ,ja, om I viljen friheten, men , nej, om revolutionen faller Er mera i smaken! Rösten alldeles icke, om I icke hafven intresse för landets angelägenheter, om I ären likgiltiga för statens väl, om I ansen det ovärdigt att utöfva Eder rätt som valmän ! I en korrespondens af den 29 April beskrifves ett af solkmötena i Paris sålunda: yCag begaf mig förliden afton till ett af dessa möten, som egde rum i Rue Richter. Det är således icke till någon af förstädernas hålor, dit jag beder läsaren följa mig, utan till ett af hutvudstadens bästa qvarter i närheten af bulerarden Montmartre, i centern af Paris. Mot erläggande af 50 centimer vid ingången kan hvem som helst få tillträde, både valmän och icke-valmän. Den lilla, eleganta teatern Folies-Bergöres, der mötet hölls, var redan från kl. 6 alldeles uppfylld af folk ända från det öfversta galleriet och ned till orkestern. På scener, som var förvandlad till tribun, såg man 3 bord — ett för byrån, ett för journalisterna och ett för poliskommissarien samt hans sekreterare. Den publik, som uppfyllde lokalen, bestod uteslutande af folk hörande till de s. k. bättre klasserna; högst 5 eller 6 blusmän funnos i hela salen. Sedan publiken genom stampningar i golfvet flera gånger hade gifvit sin otålighet tillkänna, och auktoriteterna hade tagit plats på tribunen, framträdde en talare, som uppmanade församlingen att välja en ordförande och konstituera en byrå. Som vanligt, blef Rochefort enhälligt vald till ,,president honoraire, och till verklig fungerande ordförande valdes Ulric de Fonvielle, den sedan Auteuil-affären bekante journaisten. Stormande bifallarop helsade bhans framträdande, och naturligtvis yttrade han genast, dett ban rätt väl visste, att de uttalade sympathierna icke zällde honom personligen, utan den omständigheen, att han varit vän och stallbroder till, den olyckige, som fegt blef mördad i en Bonapartes palåts Den från de radikala tidningarne bekante agitaorn Lissagaray fick nu ordet, och, i det han tog ill utgångspunkt Olliviers bref till sina valmän, itvecklade han i ett längre föredrag huru den nuvaande justitieministern, utgången från oppositioiens leder, hade förrådt och svikit demokratiens ch republikens sak; att hela hans lif varit en afnad af motsägelse, lögn och bedrägeri; att han u t. o. m. gått så långt, att han anklagade och örtalade sina förra vänner genom att i bref till almännen yttra, det republikanerna, om de fingo nakten, skulle fängsla, proskribera och mörda ina motståndare; att denna fega lögn satte kroan på hela hans ärelösa beteende och skulle tämpla honom inför historiens domstol som en nedrig renegat. Men hvad jag icke kam återifva, och hvad som oupphörligt väckte mötets tormande bifgllsyttringar, är de plumpa otidigeter och skällsord, hvarmed kejsaren och justieministern öfverhopades. Men allt detta var ilkomligt i publikens smak. Den näste talaren ssumerade Lissagarays föredrag och sammanttade de särskilda anklagelsepunkterna mot Ollijer, som man i form af ett förslag förelade mö