Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1870, sida 1

AAAe k EEE INR I der förhandlingarne afgifva åtskilliga löf ten att framlägga förslag till förenklingat soch inskränkningar i afseende på sjöför svaret. Han har, såsom Ni torde erinrEder, redan förut utfästat sig att till nä sta riksdag hafva så reformerat sjöförvalt ningens kameralväsende, att en bättre öf vorsigt af ställningen derigenom skal kunna vinnas. Infriar baron Leijonhufme dessa löften, skall han göra sig representationen och landet synnerligen förbundna ty om något område inom vår administration är ett Augias-stall, som behöfver er grundlig rensning, så är det visserligen marindepartementet, och om förändrade förhållanden på något håll möjliggjort besparingar af någon betydenhet, så är det företrädesvis på detta område. Det är för öfrigt med fägnad man iakttagit, att liksom friherre Leijonhufvud visat sig beredd att träda inom skrankorna till försvar för de af företrädarne vidtagna åtgärder iafseende på materielen, så befanns han benägen att göra sig solidarisk med dem i afseende på organisationen, och hans förklaringar, att densamma medgaf alla inskränkningar man kunde vilja göra, ådagalägga en uppfattning, som torde lemna större utsigter till att besparingar verkligen komma att göras än en ny organisation, i hvilken hela sjöförsvarspersonalen sammansloges till en kår. Visserligen förklarade hr Palander att han för sin del afsåg oceanseglatsens och de långväga expeditionernas afskaffande och krafternas koncentrering på skärgårdsförsvaret, men det är föga troligt att så radikala tendenser ännu hafva utsigt att göra sig praktiskt gällande, och då skulle frukten af sammanslagningen helt visst hafva blifvit att hela befälspersonalen skolat utbildas såväl till fullständigt sjömanskap som till insigt i de skärgårdsförsvaret tillhörande speciella ämnen, men att, likasom fordom, bristande medel gjort utbildningen och insigterna på båda områdena ytterst ofullständiga och otillfredsställande. Så riktig hr Palanders tankegång kunnat vara om man tänkt sig densamma i tillämpningen utvecklad derhän, att all äflan att hålla en sjögående flotta blifvit öfvergifven, så betänklig är den deremot så länge man icke har mod att uttaga detta afgörande steg — och jag tror icke att man ännu är allmänt deciderad att göra det. Bättre då att sedan erfarenheten visat huru stor, eller rättare sagdt, huru liten den sjögående flotta är som man förmår hålla effektiv, inskränka personalen och hela den öfriga apparaten till hvad som för dess bemanning och vård är oundgängligen nödvändigt. Kanhända skall man då endera dagen jemväl komma underfund med, att det är en grof misshushållning att för ett par träkorvetter och en tre eller fyra monitorer — hvilka rätteligen borde tillhöra skärgårdsvapnet — underhålla ett särskildt stort marinetablissement, aldra helst sedan det blir alltmer och mer tydligt, att detsamma icke vidare låter sig försvaras mot ett med nutidens anfallsvapen utrustadt fiendtligt angrepp. Ett par episoder i kamrarnes sjöförfvarsdebatter förtjena att särskildt påpeas. I Första kammaren attackerade hr Wallenberg vid detta tillfälle ånyo regeringen med anledning af marinportföljens öfverlemnande åt hr Thulstrup och dennes afgång vid riksdagens början omedelbart efter det han för Kongl. Maj:t framlagt budgetförslaget för det instundande året. Ni torde redan ha gifrit Edra läsare del af H. Exc. hr justitiestatsministerns med anledning häraf meddelade förklaring, hvilken jag derföre icke nu vill upprepa. Jag nämner förhållandet endast derför, att det förefallit mig anmärkningsvärdt, att den mäktige bankchefen, som eljest synes stå på så god, att icke säga så intim fot med en nuvarande regeringen, och som allmänt nog anses ega hos henne ett icke ringa inflytande, dock intager en decideradt oppositionel hållning, så snart fråga blir om sjöförsvaret och i allmänhet allt till sjöväsendet hörande. Jag påpekar fenomenet, utan att hafva till hands någon förklaring öfver detsamma. En annan episod var den bittra ton, som debatten i Andra kammaren antog mellan hrr Mankell och Palander. Fröet till denna bitterhet utsåddes utan tvifvel då den förre, påtagligen af småsinnad förtrytelse deröfver att icke han lyckades få särskildt utskott för behandlingen af sina föravarsverksmotioner, motsatte sig tillsättningen af ett sådant utskott för den Palanderska motionen om sjöförsvaret. Nu betecknade hr Mankell under debatten denna motion såsom en yttring af missnöje öfver den Platenska organisationen och detta lönade hr Palander dermed, att han, hvarje gång han var på väg att till besvarande upptaga något at hr M. fäldt yttrande, helt tvert afbröt sig sjelf med NN An erinran. TJaså datta —a.