Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1870, sida 1

Article Image
Riksdagsbref. XXV. Stockholm den 5 Maj. Herr Redaktör! Redan vid åtskilliga tillfällen då frågan om sjökrigsmaterielen varit å bane på riksdagen, t. ex. vid den preliminära debatten om statsverkspropositionen och vid grefve Henning Hamiltons interpellation 1 detta ämne, har man haft tillfälle iakttaga symptomer af ett på vissa håll qvarlefvande agg efter de gamla striderna mellan stora och lilla flottan och mot den j man, som bragte denna strid till den lösning, hvarvid det nu en följd af år förblifvit, nemligen grefve v. Platen. Jag tillät mig på sin tid fästa Eder uppmärksamhet på dessa symptomer och på det samband, som egde rum mellan dem och de fordna riddarhusfejderna. Men knappast väntade jag då att få se denna strid åter flamma upp i full låga och att få bevittna i kamrarne skådespel, som så nära liknade dem jag många gånger upplefvat på riddarhuset, så att det endast behöfts att hr Brakel uppstått på en bänk i Första kammaren och börjat sina deklamationer om pansarfregatterna af ,la Gloires eller, såsom det numera troligen skulle hetat, af, König Friedrich Wilhelms eller ,,Devastations modell, för att illusionen skolat vara fullständig. Men om hr Brakel saknades, så var deremot frih. Skogman på sin post, och om han var bitter och hänsynslös redan på den tiden då han efter vanliga etikettsreglor borde hafva kännt sig något litet bunden af sin ställning såsom expeditionschef i sjöförsvarsdepartementet, så var han nu föga mindre än hätsk, då han rekapitulerade tilldragelserna vid den Platenska organisationens genomförande och försökte att underkänna värdet af den sanktion, som den dåvarande representationen gifvit åt planen om flottans delning. Det var dock icke endast hr Brakel, som saknades i de debatter, som med anledning af det särskilda utskottets betänkande ötver hr Palanders motion fördes i kamrarne; der saknades jemväl den skara saf unga, tappra marinlöjtnanter, som, förtröstande på den troligen exempellösa humaniteten hos en minister — och tilläfventyrs något litet också på skyddet af vissa bakom hans rygg verksamma höga inflytanden — käckt utkastade sina speglosor mot delningsförslaget och dess upphofsman. Fast nej! de saknades icke alldeles, de raska Neptuni-sönerna, vid detta tillfälle heller; men skillnaden var den, att de förr befunno sig nere i salen, men denna gång fingo stanna — på läktaren, och att, medan de förr talade till protokollet och kastade tyngden af sina röster i voteringsurnan, fingo de denna gång nöja sig med att helt privat utbyta sina ssarkasmer inbördes och att följa och stödja blott med sina välönskningar deras champion nere i kammaren. Och detta, hr sredaktör, betraktar jag såsom ett framssteg, för hvilket vi hafva den stora drabbningen den 7 December 1865 att tacka. Icke destomindre lyckades det verkligen grefve Hamilton, Henning, (för att tala i riddarhusstil och med de Lagerbjelkeska landtmarskalkstraditionerna), — det lyckades, säger jag, grefve Hamilton och frih. Skogman att i Första kammaren åstadkomma, med ett par rösters majoritet, en I demonstration mot flottans och skärgårds-e artilleriets särskiljande, Grefvo v. Halen, ssåsom vanligt något svag i debatten, men Istark i sin tillförsigt och sina genomhederliga afsigter, fann nu såsom förr ett fast stöd inom den folkliga delen afrepresssentationen. Det reaktionsförsök, för hvilskot den Palanderska motionen tagits till förevändning, strandade komplett på en kompakt majoritet i Andra kammaren, Det :var emellertid att beklaga att hr Palanders motion, hvilken innehöll tankar, som väl förtjenade att tagas vara på och som isynnerhet med hänsyn till det oerhörda slöseri som ligger i det numera obehöfliga båtsmanshållets fortfarande tillvaro påpekat ett tillfälle till högst betydliga besparingars åstadkommande, skulle, genom att på sätt som skett göras till partifråga, gå till mötes ett nästan fullständigt fiasko. Då Första kammaren biföll men den Andra deremot afslog nästan allt hvad det särskilda utskottet med anledning af motionen föreslagit, så kommer den icke att leda till någon omedelbar påföljd. Det är väl sannt, att, ifråga just om båtsmanshållet, båda kamrarne beslutit en framställning till K. M:t, men besluten äro olika formulerade, och det tor

6 maj 1870, sida 1

Thumbnail