Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1870, sida 2

föranleda. UTRIKES. TYSKLAND. I tullparlamentet har långt omsider medlemmarnes antal kommit till 230 (af 382). Det har emellertid kostat mycket besvär att få dem sammankallade. För att möjliggöra valen af president och vice president, måste telegrammer sändas åt alla håll och kanter. Ett stort antal depecher besvarades med, att de personer, till hvilka de varit ställda, voro på resor: från de flesta sydtyska medlemmarne svarades, att de ,,rest söderut, ÖSTERRIKE. Utgången af den mycket allvarsamma kris, som Österrike nu genomgår, torde knappt kunna beräknas. Den år 1867 antagna författningen, genom hvilken Ungern blef sjelfständig stat, under det VestÖsterrike likaledes ordnades som en konstitutionel helhet med det wienska riksrådet som gemensam lagstiftande församling — denna författning har så småningom gått sönder. I Vest-Österrike herrskar en till fullständig upplösning gränsande förvirring. Planen att genom grefve Potockis ministör få till stånd en utjemning synes icke komma af fläcken. Under grefve Belcredi (ministerpresident från Juli 1865 till Februari 1867) var situationen af liknande beskaffenhet, men han började dock åtminstone sin verksamhet med förklaringen, att den förra riksförfattningen var upphäfd. För närvarande består den år 1867 antagna författningen ännu som den enda grundvalen för statsrätten, men ingen af de slaviska folkstammarne erkänner längre densamma. Hvar och en inser, att nämnde författning bör ersättas af en annan, men ännu är intet steg taget i denna riktning. Natur stvis stiga härigenom otåligheten och irringen dag för dag. Det tyska pariet begagnar mellantiden för en mängd demonstrationer, hvilka visserligen i och för sig äro temligen oskyldiga, men som dock bidraga till, att agitationen fortsättes. Specielt har den tyska befolkningen i Böhmen och Mähren satt i verket en adressrörelse, som går ut på att förklara hvarje förändring i författningen för ,förräderi. I hvarje stad längs Böhmens vestra och norra gransor äro politiska klubbar inrättade, som utfärda dundrande protester mot all ,utjemning. Derigenom uppretas naturligtvis äfven czekerna, hvilka mer än någonsin påyrka uppfyllandet af de anspråk, som äro framställda i de czekiska landtdagsmedlemmarnes ,,deklaration af den 23 Augusti 1868. Dessa egendomliga förhållanden i Böhmen torde till en del förklara grefve Potockis hittillsvarande skenbara overksamhet. Han inser omöjligheten af att medgifva allt, hvad czekerna fordra, och låter derföre riksrådet och landtdagarne ännu bestå som en hotelse mot det czekiska partiet. I tidningen , Bohemia förklaras i en officiös artikel, att ,,1867 års författning måste utgöra grundvalen för alla poitiska diskussioner, samt att det finnes en gräns, hvarutöfyer ingen österrikisk regering kan göra eftergifter. Artikeln slutar mod orden: ,Kan ett ordnande af statsförhållandena icke ske med czekerna, så måste det ske utan dem. Föröfrigt bekräftas det af alla underrättelser från Wien och Prag, att den politiska situationens tyngdpunkt för närvarande ligger den böhmiska frågan, samt att alla Poockis ansträngningar gå ut på att med cheferna för det czekiska partiet öfverenscomma om grunddragen till en förlikning. Först derefter skulle en notabelsörsaming inkallas. Enär man vet attrikskansern Beust är själen i de sväfvande utemningsförhandlingarne, angriper en del if den wienska pressen äfven honom i de väftigaste uttryck. Tyskarnes missbelåtenhet ökas äfven af len omständigheten, att partitidningar i Vien, som förr mottogo sina upplysningar rån de tyska ministrarne, nu famla i nörkret om det, som egentligen föregår i egeringskretsarne. Den pålitligaste vägedningen angående regeringens planer anes innehållas uti de officiösa korresponlenserna från Wien till, Augsb. allg. Zeit. in af dessa skrifvelser upplyser i korthet, tt tre ministerråd blifvit hållna under cjsarens ordförandeskap, samt att man i et sednaste af dessa blifvit enig om hufuddragen för en utjemning med czekerna ch polackerna. Enligt en annan korrepondens, är antalet af de förtroendemän rån de särskildta länderna, till hvilka nan skall vända sig, bestämdt till 19, varibland 3 från Böhmen (Palacky, Rieer och Slodkowski), 3 från Galizien