Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1870, sida 2

dan alla försäljningsasgister; men smugglingen tager dimensioner, som äro att beakta, då handeln tager den omhand för att fournera andra med deras behof; och att ett ytterligare premium af 30 öre på kannan, till det som redan finnes, skulle innefatta en stor eggelse och en god ersättning för riskerna, derom lärer knappast vara något tvifvel. Och detsamma kan sägas om en sådan skattetillökning såsom förhöjdt premium på lönnbränning. Rätt anmärkningsvärdt var emellertid, att civilministern hufvudsakligen biträdde förslaget. Detta torde emellertid till en icke oväsendtlig del hatt sin grund i den för hvarje styrelse särdeles angenäma omständigheten att få till sitt förfogande större statsinkomster, aldrahelst när hon befrias från obehaget att sjelf föreslå skatteförhöjningar. Vi ha nu under en följd af år laborerat med icke obetydlig statsbrist och regeringen har måst afstå från framställningar om anslag äfven till många behof, som, enligt hvad kändt varit, legat henne varmt om hjertat. Ingenting kunde således vara behagligare än att såsom med ett trollslag blifva befriad från bekymren och få nya tillgångar till behofven. Men, märk väl, hr Adlercreutz accepterade väl afgifternas sammanslående till en gemensam skatt, ingående till staten; men han gillade icke den föreslagna försäljningslagen och han lät förstå, att kommunerna alldeles icke behöfde förmenas att draga all fördel af bränvinsförsäljningen. Huru han tänkte sig saken ordnad gaf ban icke tillkänna, men af hans yttrande framgick tydligt nog, attom, såsom han antydde sin åsigt vara, försäljningslagen skulle blifva regeringens ensak sedan den icke längre innefattade bestämmelser af bevillnings natur, så torde de af motionens försvarare på tungan förda menniskoränliga afsigterna, att göra varan billigare för konsumenterna, på ett eller annat sätt ha blifvit gäckade. Det ligger för öfrigt något ytterligt komiskt uti att erkeprotektionisten hr Forsbäck — han som yrkat tull på de oundgängliga lifsförnödenheterna spannemål och mjöl likasom på ost — låtit af bränvinsmotionens upphofsmän lägga sig i munnen varma fraser om angelägenheten att icke oskäligen fördyra en den stora mängdens och de arbetande klassernas förbrukningsartikel och om fördelarne af den , fria täflan mellan bränvinsförsäljarne. Också led hr Forsbäck åtskillig smälek under debatten för den motsägelse, hvari han härvid råkat med sig sjelf. IIr Wijk isynnerhet lekte på ett fint och graciöst sätt med honom af denna anledning. Jag skall icke här inlåta mig på någon undersökning i hvad mån förslaget kunde innehålla tankar, som förtjena att framdeles taga vara på. En sådan torde vara förslaget om afskaffande af förskottsbetalningen at tillvxerkningsafgisten. Såvida nödiga kontroller härvid blifva prakiskt möjliga, har förslaget i denna del ofelbart klokhet och billighet för sig. In ördel torde emellertid hela motionen och less behandling kunna anses medföra, den hemligen att de innefatta ett varningsord ill de kommuner, som genom hvarjebanda constgrepp framställa sina inkomster af bräminsförsäljningen vida mindre än de i jellva verket äro, och derigenom undanIraga landstingen och hushällningssällskaven en god del af den anpart i dessa intomster, som lagstiftningen tillerkänt dem. Motionen har rönt tillräckligt mycken uppnärksamhet för att göra det tänkbart, att tt förslag om aflösning af kommunernas nkomst af försäljningen kan en annan zäng återkomma med större utsigter till ramgång, och de kommuner, hvilkas inneånare hafva sjukt samvete i nyss antydda änseende, torde derföre hafva sig angeäget alt hädanefter framställa sina inomster till ett belopp, som kommer saningen närmare än nu. De skulle eljest dmma betänkligt till korta på en aflösing, grundad på beloppet af deras uppifna inkomster. Det torde i detta fall komma att gå med kommunerna som det sta går med embetsoch tjeastemän, wilkas sportler ifrågasättas att indragas not blifsando sportelersättning. Sporterna stiga med en förvänande hastignet, rån den obetydlighet de förut utgjort i axeringsuppgifterna, till högst ansenliga selopp. Men jag finner, hr Redaktör, att mitt ref blifvit, helt oförvarandes, så nöfverastadt af den svenska nationaldrycken, tt jag saknar tid och utrymme för de neddelanden jag hade ämnat sända Eder örande förhandlingarne om bankoreglenentet, sjöförsvarsutskottets betänkande 1. fl. angelägenheter, som stått och stå å dagordningen. Derom således härnäst. G RR