Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1870, sida 2

m. yrkan och börjas kl. ( Stadskateketen. Riksdagsbref. XXIII Stockholm den 28 April. Herr Redaktör! Riksdagsförhandlingarne förete nu åter sicke så få pointer förtjenta af uppmärksamhet samt ett och annat korn att plocka, äfven sedan tidningarnes löpande referater upphemtat sin skörd. Bland de icke minst intressanta frågor, som föreligga, är den om formen för det sslutliga afgörandet af tvisten om norra stambanans spårvidd. Utgången deraf är at stor vigt icke blott med hänsyn till den angelägenhet i och för sig, som dermed nu skall få sin lösning, utan jemväl och icke minst ur den rent formella synpunkten. Man kan till och med säga att denna sednare är den för tillfället vigtigaste, ty med hänsyn till sjelfva saken står det fast, att en afgjord majoritet inom riksdagen uttalat sig för den mindre spårvidden, och om än denna majoritets åsigt icke skulle komma att erhålla sitt uttryck i ett formligt beslut, som blir Kgl. Maj:t meddeladt i en underdånig skrifvelse, så lärer regeringen ieke kunna undgå att beakta densamma åtminstone så tillvida, att med åtgärder i ämnet kommer att anstå till dess riksdagen, efter den ytterligare utredning af frågan som regeringen kan till nästa år åstadkomma, ännu en gång fått taga saken under öfvervägande. Det är också just denna omständighet, som torde hafva till följd, att den formella tvisten icke drifves till sin spets, utan för denna gång lemnas sväfvande och oafgjord. Det är nämligen bekant, att bland dem, som uttalat sig mot den åsigten att en samfälld votering kan i denna angelägenhet förekomma, ingen uppträdt med större energi än Andra kammarens talman, hvilken bestämdt förklarat sig ämna vägra proposition på ett i denna riktning gående förslag. Om denna propositionsvägran icke godkändes af kammaren, skulle tvisten derom slitas af konstitutionsutskottet. Men nu anser man, dels på grund af utskotts-ordförandens, hr Munck af Rosensköld, uttalade åsigt i frågan, dels på grund af den kännedom man eger om utskottsledamöternas ställning till frågan om det breda och det smala spåret och det ivflytande denna kan antagas utöfva på deras mening i formfrågan, det vara sannolikt att utskottet kommer att godkänna talmannens propositionsvägran, och den vigtiga formfrågan vore sålunda afgjord i den riktning, att gemensam votering i ett fall sådant som detta icke skulle anses böra eller kunna ega rum. Med ett sådant resultat i perspektiv torde många blund dem, som hysa den åsigten alt det borde i ett fall som detta skridas till samfälld votering, hellre lemna frågan derom för denna gång oafgjord, så att hon icke nu må finna sin lösning under inflytande af den starka partisplittring, som eger rum rörande sjelfva den angelägenhet, som nu bringar formtvisten å bane. Och i sådant fall torde det vara sannolikt, att Andra kammaren förkastar statsutskottets bemedlingsförslag och helt enkelt vidblifver sitt förra beslut, och detta, såsom jag nämnt, just derföre att man antager, att regeringen icke skall tilltro sig att förbise den faktiskt gifna maioritetens inom riksdagen åsigt i ämnet. Jag har velat meddela Eder dessa upplysningar om de å bane varande operationsplanerna och befintliga bevekelsegrunderna, på det Edra läsare må fatta sammanhanget i fall, såsom troligt är, den formella tvisten ieke denna gång bringas till något afgörande. Ni har Eder redan bekant, att den Forsbäckska motionen och bevillningsutskottets på densamma bygda förslag till ny bränvinslagstiftning gjort ett temligen grundligt fiasko. Detta är icke heller underligt då man vet, att den åsigten är ganska allmänt utbredd, att de välgörande verkningarne af den bränvinslagstiftning, som grundlades vid 1853—54 årens riksdag, till hufvudsaklig del härflutit från försäljningslagen och från det genom densamma minskade krogantalet, synnerligast på landsbygden. Detta torde åtminstone ha verkat minst lika mycket som småpannornas afskaffande och varans fördyrande i allmänhet genom den nya lagstiftningen. Många äro också af den isigt, att redan nu stadgade tillverkningsskatt utgör premium nog på lönnbränning!. och smuggling, och att ur denna syni ounkt möta de aldra största betänkligeter att höja denna skatt med ytterlisare 30 öre pr kanna. Försvararne afst len Forsbäckska motionen ha visserligen s agt, att det är konsumenter, som smugglae ör att undandraga sig den fördyring affv aran, som är en följd af nu gällandesl örsäljningslag; men jag tillåter mig för 4 nin del tro, ätt den smuggling, som afsi tsskilliga kustboer verkställes för att tillli ågot billigare pris åtkomma det egna ehofvet af varan, är af en relativt Yt-j erst ringa betydelse, och den nämnda si rgumentationen kan vara föga annat än e tt löst prat, då det är väl bekant, att d an genom inköp af 15 kannor på en 3. ång helt och hållet omaneinerar giv nn3