nå en arbetsvagn till Athen; röfraine hade med honom och hans ledsagare öfverenskommit om en lösepenning af 25,000 pd. st., hvilka lorden nu skulle anskaffa i Athen för att dermed åstadkomma fångarnes frigifvande. På marschen hade fångarne endast fått vatten och bröd; dock hade några får sedan blifvit slagtade. Dessutom ledo de — lätt klädda, som de voro — mycket af snöstormarne mellan Parnassbergen, enär de hade måst tillbringa natten i det fria. Man sände dem med den återvändande vagnen proviant och varma kläder. Englands och Italiens ambassadörer riktade nu energiska noter till grekiska regeringen och gjorde den ansvarig för alla följderna af denna tilldragelse. Här var ju icke frågan om några privata resande, utan om två medlemmar af fremmande ambassader, och derföre slöto sig alla de i Athen varande utländska ambassadörerna till dessa framställningar. Saken blef emellertid allt svårare och svårare. Den 15 mottog den engelske ambassadören en skrifvelse från röfrarne, i hvilken de — utom lösepenningen, som nu var höjd till 40,000 pund — fordrade fullständig amnesti. Erskine och hans italienske kollega, grefve della Minerva, svarade i en notis på grekiska, att de skulle betala lösepenningen, men icke kunde utverka amnestien, enär lagen hindrade detta. Dock hade ministeren lofvat dem atticke låta förfölja röfrarne, hvilka då befunno sig i Keramide, mellan Marathon och Tatoi, fyra mil från Athen. Sednare underrättelser gå ut på att grekiska regeringen icke hade velat höra talas om någon amnesti. Det berättas än vidare, att Erskine hade erbjudit sig att betala lösepenningen och på ett engelskt fartyg föra röfrarne från landet. Det sistnämnda är emellertid högligen osannolikt. Det är naturligt, att underrättelsen om denna katastrof väckt ett ofantligt uppseende i England. I ett telegram af den 25 dennes heter det: , Times och , Daily News göra icke regeringen i Athen ansvarig för denna olycka, men uppmana den att med all energi arbeta på banditväsendets undertryckande. ,Standard är högst förbittrad och begär, att de europeiska makterna skola allvarligt taga den grekiska frågan under öfvervägande för att göra slut på ett regeringssystem, som icke förmår att upprätthålla den allmänna säkerheten, icke en gång i den närmaste trakten af hufvudstaden.