Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1870, sida 3

ka med ett förnuftigare användande af naturens alstringssörmåga kunde bafva funnit uppehälle och bergning. Huru hafva ej stora landsträckor, som fordom varit bevuxna med herrliga skogar, under tidernas lopp blifvit förvandlade sill ödemarker våra af regnet och vindarne rentvättåde berg, hvilka i en forntid majestätiskt höjde sina af barr och löfskog prydda hjessor öfver hvarandra, stå nu som sorgliga minnen af forntida skönhet och rikedom. Man klagar att fisket i sjöar, floder och bäckar årligen aftager allt mer och mer; äfven detta är en oundviklig följd af det naturstridiga sätt, hvarpå fisket bedrifves, då detta förnämligast företages under lektiderna, då fisken borde lemnas i ostörd fred för sin fortplantning... På samma sätt föröfvas jagten på de för menniskan nyttiga fogelslägtena och de öfriga djuren, trots de i sednare tider utfärdade jagistadgarne. På lika oförsynt och tanklöst sätt har man förfarit mot småfoglarne, som snart saknat frid och hem. Att ett dylikt ofridstillstand i naturen, ibland ett upplyst och tänkande felk, icke länge kan eller bör tortfara, det vilja vi hoppas, ty mot detta våld måste såväl den mognande eftertankan som det egna välförstådda intresset uppresa sig; äfven om ej ädlare bevekelsegrunder tagas i beräkning. Att sannare och naturenligare tänkesätt i dessa afseenden skola göra sig gällande vilja vi hoppas, och vända oss derföre mot framtiden, representerad af det uppvåxande slägtet, som för det värdefulla arfvet af bildning och vetande har till uppgift att upprätta hvad föregående slägten felat. Då detta sällskap, enligt sin benämning, har till särskild uppgift att skydda småfoglarne, torde det äfven vara i sin ordning att påminna om de pligter, hvilka vi hafva oss ålagda mot andra djurarter, som äro skapade till vårt uppehälle och nytta i mångfaldiga afseenden, nemliger husdjuren, dessa våra vänner och tjenare, och bland dessa synnerligast hästen, som bland alla mest är utsatt för den största vanvård och missbandling. Hästen, detta vackra, läraktiga och renliga djur, som hjelper menniskan på mångahanda sätt och deltager i hennes möda under arbetet samt med skyndsamhet fortskaffar henne under resor och lustfärder, är med skäl vårt dyrbaraste och käraste husdjur. Liflig och ihärdig har han af naturen ett vänligt och tåligt sinnelag; saknande ett ljud för sin smärta, lider han ofta hunger, vanvård och törst, marteras derjemte af piskans slag och faller ej sällan ett offer under sina bjertlösa eller druckna plågares händer. Trots lagen mot djurplågeri, behöfva vi icke gå långt för att se exempel härpå. Vid behandlingen af detta ädla djur, kunna de österländska folkslagen tjena oss till en värdig föresyn. Araben uppfoder och vårdar sina hästar med största omsorg; de unga fölen äro barnens lekkamrater, och fullvuxna blifva de sin egares bästa egendom och käraste sällskap. Att på ett hårdt, orättvist och våldsamt sätt behandla de värnlösa djur, som äro i menniskans vård och således icke kunna undfly henne, bevisar en råhet, som bör vara den förnuftiga varelsen ovärdigt. Menniskans pligt är derföre att icke uppträda med vildsint tyranni, utan fredligt, beskyddande och välvilligt mot de henne underordnade oskäliga djuren. Men då vi tänka på fred i naturen, förekomma äfven andra organiska lif derstädes, hvilka lika mycket som djuren påkalla vår uppmärksamhet och omvärdnad, nemligen det lif, som uppenbarar sig i växtverlden ,under otaligt många och olika former, från det minsta grässtrå till det största träd. Växternas lif, likasom djurens, fortplantas, tillväxer och dör. De behöfva likasom de förstnämnda näring för sitt underhåll och sin tillväxt, och denna mottages på tvenne sätt, dels genom rötterna, dels medelst bladen utur luften, hvarvid växterna förbruka den gasart, som är skadlig för menniskor och djur. Lerjemte behöfva de värme och ljus. De ega icke som djuren en frivillig rörelseförmåga, kunna således icke genom flygten rädda sitt lif. Inom växtverlden har menniskan ett stort fält för sin omtanka och verksamhet. Hon kan förbättra och uppodla ofruktbara nejder till bördighet, rikedom och skönhet; men äfven förvandla sköna trakter till öknar. Det sednare sker beklagligtvis ostast, emedan det år lättare att utföra, samt emedan egennytta, vinningslystnad och okunnighet i förening förleda menniskan dertill. På detta sätt hafva stora skogsområden inom vårt land, genom yxans och eldens samverkan, blitvit förödda och oanvändbara för all nyttig växtlighet. Många af våra trädslag, såsom fur och gran, ek och bok, björk och al, växa helst tillsammans i skogar, hvilket är en vis anordning af skaparen, emedan skogarne i naturens hushållning äro af så ofantligt stor vigt. De hålla nemligen värmen och kölden i grannskapet jemnare och förhindra den hastiga öfvergången från värme till köld, eller tvärtom, som är så skadlig för årsväxten. De göra ock nederbörden jemnare och mindre våldsam samt uppfånga och fördela småningom regnvattnet öfver den skogbevuxna marken, hvarigenom vattnet hindras att samla sig i strömmar, som hastigt rinna bort och förorsaka öfversvämningar. Genem den skugga, skogarne gifva åt marken, förekomma de regnvattnets borttorkande, så att källor, bäckar och åar få jemnare tillflöde. Slutligen skydda skogarne de odlade fälten mot kalla och skarpa vindar samt lemna skydd och hem åt foglarne. Derjemte lemna desamma åt oss virke, byggnadstimmer och ved, hvilket allt för menniskan är oumbärligt. För samhällets bestånd är således nödvändigt, att snart en allmän skogshushållning och plantering blir anordnad. Af hvad här blifvit anfördt om skogen synes, att allt hvad i växtriket är till vår nytta, uppehälle eller fägnad, bör vara oss kärt, samt fridlysas för okynne och törstörelsebegär. Hvarje telning. huru liten och oansenlig den är, kan, om den Jemnas i fred, blifva ett stort, ja ofta herrligt träd, fröet må nu vara nedlagdt af menniskohand eller at naturen sjelf; likaledes kan hvarje planta blifva en växt till nytta eller fägnad. Ait bära våldsam hand derpå, förråder en ond, förderfvad vilja, hvarigenom man förstör ett lif, gör ingrepp i eganderätten, syndande mot sjunde budet. Såväl af känsla för det rätta, som af aktning för gudomlig och mensklig lag, bor ingen kristen låta något sådant komma sig till last. Vi vilja i dess ställe göra ungdomen uppmärksam på den nytta och det nöje det skulle medföra att använda lediga stunder om hösten eller våren till att öfva sig i pl.ntering, bvilket är en ganska lätt sak der man har tillgång på jorå isynnerhet på landet, i trädgårdar, inhägnader kring husen eller hvarhelst der kreatur ej gå i bete; öfverallt