Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1870, sida 3

— —————27kk—7— sammanknäppta händer, och hans läppar mumlade ohörbara ord. Höfvidsmannon vände sig blek af vrede emot honom, men då låg han redan på knä vid den andra föglaren och riktade honom. — Så visst som jag lefver — sade han hastigt i det han fattade luntan — detta skott skall träfla marskens hjerta, om Guds dom fallit så! En blixt och en förfärlig knall följde, men när molnet skingrade sig, såg man att krutkammaren hade sprungit, och svennen, som stod längst åt höger och sålunda ej besvärades af krutröken, hvilken östanvinden förde åt venster, sade, att stenen ej gått tjugu famnar från föglarens mun. Det var, som om ett skimmer af glädje dragit öfver den bleke Rodenbergs anlete, och han stod ögonblickligen vid den tredje föglaren. Höfvidsmannen skummade af raseri, men han kunde intet förebrå byssemästaren, ty han gjorde oklanderligt sin pligt. Den tredje föglaren brann af, men denne blef kastad af sin ställning, och stenen flög högt öfver marskens hufvud. Genom krutmolnet såg man marsken stå alldeles oskadd på stranden och vinka åt sitt följe att icke nalkas, då skotten tydligen gälde honom och platsen, der han stod, sålunda var lifsfarlig. — Skjut, skjut! — ropade höfvidsmannen. — vid Guds dyra blod, Rodenberg. vill icke den sjerde göra tjenst, så är du, såsom männen säga, en trollkarl, som har förhexat skyttet, och du skall lida den hårdaste död! — Det är Guds dom! — sade Rodenberg högtidligt och såg med sammanknäppta händer och nedböjdt bufvud bort öfver fjärden till stranden, der marsken tycktes stå och bida ännu ett skott från slottet! — Guds dom eller icke — skrek höfvidsmannen — så är eder dom fallen, om icke detta sista skott sträcker marsken till marken!