Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1870, sida 3

är här tillfälle till en sysselsättning lika passande for barn af begge könen. Frösorter, plantor ocl telningar till träd, buskar och andra nyttiga väx ter är det numera icke så svårt att erhålla. I passande jordmån har man då snart det nöjet att se sin plantering växa upp och frodas; man vänjer sig med detsamma att vårda och beskydda hvad man planterat och fattar kärlek derför. Träden. hvertill man nedlagt frö, växa om några år i kapp med sin odlare, och ännu längre fram kan han så smaka deras frukt eller vandra i deras skugga. De stå der såsom kära hågkomster från en förfluten barndomseller ungdomstid och bära odlarens minne till efterverlden. Om alla barn erhölle anvisning att plantera, skulle de aldraflesta snart finna nöje dervid, hvarje liten plantering erhölle derigenom sin egen beskyddare och vän och känslan för naturen och dess skönhet skulle såmedelst väckas och gifva anledning att med kärlek och tacksamhet höja tanken till Gud som växten gifver! Genom en dylik medverkan af det uppväxande slägtet, skulle, utan särdeles möda och kostnader, många kala och ödsiiga trakter af vårt land med tiden få ett behagligare utseende. Huru många boningar finnes det icke, i hvilkas närhet ej en buske synes till! Anblicken af sådana all växtlighet saknande hem lemnar alltid hos åskådaren ett intryck af ödslighet och otrefnad, utsatta som dylika ställen äro för vindarnes ohejdade framfart, der oftast brist råder på nödigt bränsle och innevånarne äro utsatta för köldens inverkan. Likväl kunde hvarje boning på landet, äfven den torftigaste, vara omgifven af en liten plantering till skydd under den oblida årstiden samt till hemtrefoad och fägnad under sommaren. En och annan gång förnöjes ögat af ett sådant hem, hvilket alltid lemnar ett angenämt intryck och fördelaktigt vittnar om egarens omtanka och skönhetssinne. Af hvad här blifvit antydt om växtriket och vårt förhållande till detsamma ville vi önska, att de unga medlemmarne såväl af detta som andra likartade sällskaper såsom en grundsats antoge, att alltid med välvillig omtanka och fridsamhet uppträda i naturen och deruti gifva andra ett godt föredöme samt äfven tillrättavisa och varna dem, som visa ett motsatt sinnelag. Om vi derjemte städse föra oss till minnes att allt lif i djuroch växtverlden har sitt ursprung allenast från Gud, då blir oss klart, att vi äfven i dessa afsefen hafva stora och heliga pligter att uppfylla. I skapelsens stora kedja har ingen länk tillkommit utan en vis och kärleksrik afsigt. Menniskan, begåfvad med en odödlig själ, utrustad med förstånd och fri vilja, är deri den första länken, utgörande sambandet emellan jorden och himmelen; henne åligger derföre att genom förståndets upplysning och viljans godhet göra sig värdig den höga rang, de stora företräden, hon i skapelsen erhållit. Kärleken till naturen är ett mäktigt verkande medel för det ungdomliga sinnet till förnöjsamhet och glädje samt i sedligt och religiöst afseende alltid välgörande; bjertat blir derigenom mottagligt för det goda, rätta och sköna. Lära vi oss att på detta sätt älska naturen, så måste vi äfven tillbedja och älska Skapelsens Herre! Kärleken till Gud är det första vilkoret för vårt andliga lif; låras vi att genom vänliga och glada intryck från sinneverlden lifva denna kärlek, så är den bästa grundval lagd både för detta och vårt kommande lif. Redan Paulus har sagt, ,att om vi visste all hemlighet och allt förstånd och vi hade icke kärleken, så vore vi intet. Nordens sköna vår nalkas oss med stora steg! — våra vänner småfoglarne anlända i skaror, uppsökande sina fordna hem, och vi hälsa dem välkomna! Viljen I rätt njuta af det nöje naturen skävker? Gån då bittida ut en skön vårmorgon, då träden utslagit sina löf och fruktträden stå i blomning, då ängarnes friska grönska blandas med blommornas mångskiftande färger och daggdropparne, återspeglaude solens bild, glänsa som diamanter, samt foglarne i träden uppstämma vårens och kärlekens uppståndelsebymner, och säkert skolen I då med der andlige skalden utbrista: Ack! när så mycket skönt i hvarje åder Af skapelsen och lifvet sig förråder: Hur skön då måste sjelfva källan vara, Den evigt klara!