Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1870, sida 2

vid ligger mig om hjertat ... När jag gick i eder tjenst, så förtrodde jag mig till eder på eder riddaretro och bekände för eder, huru jag i min blinda yra en gång mördat honom, som räddat mitt lif, och huru min döende vän ... han låg der så blid, som en bimmelens engel — tårarna brusto härvid mannen ur ögonen och han tryckte krampaktigt händerna mot sitt bröst — huru han sade mig, att han förlät mig och bad mig se till, att jag icke måtte få det till straff att ännu en gång begå samma dåd... Derför besvär jag eder, stränge riddare, vid allt hvad som är eder heligt och dyrbart här på jorden, sägen mig, ären I den, som bar mig bort ur bödelshopen om qvällen på Själagårdsgatan ...! Den döde lemnar mig ingen ro . .. hvarje natt står han för mig med sitt lugna, bleka anlete och pekar på sitt sår samt upprepar sitt varningsord. Riddar Nils var synbarligen träffad af Rodenbergs ord. Han stod och ryckte i det breda lädergehänget, hvarpå natt-och-dags-vapnet var utsydt i svart sammet och silfver med mellanrum utefter hela dess längd, och hans kinder blefvo blossande röda inom ringen af den åtsittande hufvan, som slutade nedom hakan med halskrage af jernmärlor, tillhörande pantsarskjortan, som stack fram under den svartgröna liftröjan nedom lifvet. Den högblå manteln var tillbakakastad öfver axlarna, så att man kunde se det breda bröstet i hela dess krigiska hvälfning. Så stod han en kort stund, och ögonen brunno så vildt under den mörka, i sackelskenet glänsande stålaufvan. Men plötsligt slängde han manteln omkring sig och ville ila ut. Då sprang Rodenberg fram och stälde sig i vägen för honom. Han var likblek och hela hans kropp darrade af den våldsamma spänningen i hans själ. — Vid Guds dyra blod, riddare! — ropade han — I kommen ej härut, utan öfver mitt lik,