Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1870, sida 2

så vidt som I ej sägen mig ett rent ja, eller ett rent nej på mitt spörjsmål. — Ja! — dundrade riddaren, så det gaf genljud i salen och hvalfgången utanför dörren, och med en väldig stöt af sin arm slungade han byssemästaren åt sidan samt skyndade ned på borggården. Rodenberg tumlade ned mot stengolfvet af den häftiga stöten, och när han kom åter till sig sjelf och reste sig upp, hörde han det dofva ljudet af hästarnas tramp, när slottsherren och hans svenner redo öfver den långa bron söderut. Han gick med långsamma steg ned för trappan och ut på vallen, der föglarna stodo. Längst bort i öster såg han en hvit strimma, liksom när en våg med fräsande skum vältrar sig fram öfver hafsytan, men natten var så mörk, att han ej kunde närmare vrskilja kvad det var. Dock gissade han, att det härrörde från marskens skepp, som måhända begagnat sig af den östliga vinden och seglat in i viken, samt der fält ankar och refvat sina segel. Han stod länge med handen stödd mot den största af föglarna, och hans hufvud sjönk så småningom ned mot bröstet, medan djupa suckar pressade sig fram öfver hans läppar. Slutligen föll han på knä och bad, att Herran, som såg genom mörkret och i menniskors hjertan, måtte sända sin engel och taga hans lif, om så vore, att han nu skulle förnya sin lidna smärta och slunga den dödande stenen mot honom, som räddat hans lif. Och nattens timmar gingo, och om morgonen, när väktaren blåste i sitt horn och svennerne inom slottet skyndade till sina sysslor, sågo de den dystre byssemästaren ligga på knä mot en af föglarna med pannan stödd mot den kalla metallen. Det väckte deras förundran, men detsamma upprepades flera följande nätter, och detta i förening med mannens tysta, tillbakavisande och slutna vär sende framkallade om honom de mest besynner liga berättelser inom slottet. Det var klart, at