Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1870, sida 3

Vären. Hör, hur de ljufliga tonerna klinga Ner emot jorden ur blånande sky! Baderskan kunde ej mera betvinga Längtan, som manade heane att fly, Fly från den sydliga, bränvande jorden Upp till den kalla och snöiga Norden. Till oss ett budskap så herrligt hon bringar, Gjutande glädje och hopp i vårt bröst. Våren ses följa dess sväfvande vingar, Molnen fly bort vid dess jublande röst. Klarhet och ljus ifrån himmelen strömma, Solen ej längre sitt anlet vill gömma. Liksom en slumrande jungfru naturen i Vaknar igen i sin bländande skrud. Månne en ande, som, svätvande buren, Flyr genom rymden, på Skaparens bud Tvingar fortrollningens sjättrar att brista? Snölockig Bore törs vingen ej rista. Dock på den späda gestalten han kastar yredgade blickar, han söker igen Gripa den sköna; men ilande hastar Hon ur hans famn, hon är frihetens vän. Snart i sin fladdrande drägt hon oss tjusar, Allt, som har lif, i dess gans sig berusar. Har du väl sett hennes klarblåa öga, Talande ljufligt om kärlek och hopp? Skåda dit upp emot hvalfvet, det böga, Aldrig ett skönare öga slogs opp. Verldarne sig i dess Ijusvägor bada, Blickarne tränga till jorden, så glada. Väl har du sett hennes lockar, som svalla, CGullgula ej, men i grönskande prakt. Kring hennes skuldror i vågor de falla, Jungirun dem skakar så stolt i sin makt. Det är de böljande skogar och lunder; Hör, hur de hviska i vårqvällens stunder! Se, huru barmen så våldsamt sig häfver! Bördan är lyft från det stormande bröst. B ej mera sin längtan förqväfver, Framåt hon störtar med brusande röst. Frihet! det ljuder bland höjder och dalar, Frihet! det svarar i skogarnas salor. Ar hon ej skön denna ungmö i Norden, Der hon oss vinkar, med oskuldeus brand På sina kinder, en älskling oss vorden? Fatta den rodnande tärnan i band! Njut! Må ditt offer åt glädjen du bringa! Låt ej dess toner i fjerran förklinga! —r. (Insändt till Nerikes Alleh.)