dighet. Mina herrar! Vi skola snart komma till en vigtig fråga: folkomröstningen. Jag vill då undersöka, i hvilken ställning denna omröstning bringar landet, och jag skall oförbehållsamt uttala min åsigt derom. Hvilken fråga är det, som framställes till oss? Är det 1852 års författning, som står gentemot författningen af år 1870? Skola vi återgå till den förra, om den sistnämnda icke ficeras? Nej, alternativet är: det liberala kejardömet eller revolutionen. — Folkomröstningen skall icke stranda — det är frihetens plebiscit! År 1852 bar detta plebiscit, som skapade auktoriteten, samlat nära nog alla röster i landet omkring sig, och kejsardömet och Frankrike ha lefvat i 20 år af detta resultat. Fribetens plebiseit kan icke sväfva i fara — det är en handling, som betryggar civilisationen och det nationella välståndet. Det bekräftar föreningen mellan makten och friheten, och utåt kan det endast föröka Frankrikes inflytande. Man har förmenat, att friheten kunde vara besvärlig för kejsaren; intet är mera folskt, och i det försök, som nu skall försiggå, skall man finna det liberala Frankrike på kejsarens sida. Europa skall i folkets omröstning se föreningen mellan det fria Frankrike och den suverän, som ständigt försvarat landets värdighet, och som ätnjutit den äran att bevara våra vapens heder obefläckad. Hvad sjelfva landet angår, skall folkomröstningen blifva domen öfver revoluionen och reaktionens nederlag, och den skall göra ett slut på det osäkerhetstillstånd, som trycker affärslifret och sätter folket i oro. Frankrike skall säga ,nej till revolutionen och ,ja till stabiliteten och civilisationen samt till den nödändiga förening mellan makten och friheten, som i många år varit de välsinnades önskningar, och som skall blifra en ära för vår nuvarande styrelse samt ett af detta ärhundrades storverk, Så låter det från detta håll; men medaljen har äfven sin frånsida: det manifest, som af 15 af vensterns deputerade och 7 journalister undertecknats, lyder sålunda: , Till våra medborgare! Den 2 December har böjt Frankrike under en enda mans ok, och den personliga styrelsen är frukten deraf. Erfarenheten har fördömt och nationen afskyr en sådan styrelse. Vid de sednaste valen gaf det franska folket högljudt tillkänna sin suveräna vilja, att den personliga regeringen skulle ersättas af en regering, som tillkomme genom landet sjelft. Förverkligar den nya försattning. öfver hvilken makten kallar eder till omröstning, denna nationella oskan? Nej! Den nya författningen återställer ke landets regering genom landet, utan erbjuder oss endast skenet deraf. Den personliga regeringen är icke tillintetgjord, utan bibehåller sina farligaste prerogativer på det gamla sättet. De förefinnas efteråt som förut: utåt genom rättigheten att afsluta fördrager och förklara krig, en rättigbet, af hvilken det under de sednaste femton åren blifvit gjordt ett för fäderneslandet så olyckligt bruk; inåt genom statsöfverhufvudets personliga styrelse med tillhjelp af ministrar, som det utnämner, en senat, som det utnämner, en lagstiftande församling, som det låter utnämna genom de otficiella kandidaturerna och under administrationens påtryck, genom öfverbefälet för den beväpnade styrkan, genom utnämnandet af alla statsembetsmän, genom en ofantlig centralisation, som ställer andets alla organiserade krafter till statsöfverhufvudets förfogande, lägger beslag på kommunernas wutonomi soch icke ens lemnar befolkningen rättighet att välja sina stadsmyndigheter. Slutligen — för att likasom kröna denna byggnad af kejserlig allmakt — öfverläter den nya författningen åt statsöfverhufvudets initiativ den rättighet, som väsentligen tillkommer hvarje fritt folk, att omgestalta grunderna för sin författning, då detta af solket synes vara nödigt. Men samtidigt härmed öfverlåter den uteslutande åt regeringsmakten len cesariska rättigheten att appellera till nationen, hvilket icke betyder något annat än en beständig hotelse af ett statsstreck. Detta är den konstitution, man föreslår eder; det är eder abdikation, man begär st Viljen I underskrifva densamtill kejsardömet? Viljen I förstärka den personliga styrelsen under den falska skölden-af ett parlamentariskt system? Om I det viljen, så rösten Ja. Men om Iqhafven dragit frukt af historiens rdomar; om I hvarken hafven förgätit de 18 årens förtryck, frihetens tillintetgörande, eller Mexiko, eller Sadowa, eller den till 5 milliarder ökade statsskulden, eller den 2 milliarder öfverstigande budgeten, eller de höga skatterna, eller de stora ildersklasserna, så kunnen I icke rösta ,,Ja. Ty alla dessa olyckor, hvilka Frankrike under lång tid icke skall kunna afbjelpa, ha utgåttaför 18 år sedan från två folkomröstningar, helt och hållet lika lev, man nu af er begär. Ty nu som då är det on fullmakt, man af er fordrar, afsägandet af eder suveränitet, folkrättens öfvergående i en mans och amiljs händer, konfiskerandet af kommande geneationers oförytterliga rättigheter. I folksuveränietens, den nationella värdighetens, ordningens och len sociala fredens namn, få vi uppmana eder att zenom er röst förkasta den nya författningen. Protesteren vid omröstningen med Nej, med blanca sedlar, eller t. o. m. genom att helt och hållet ifhälla er derifrån. IIVad os angär, gäro vi belutna att rösta med ,, Nej, och vi tillräda alla att å handla. Bland undertecknarne af detta manifest örtjena anföras: Arago, Bancel, Crmieux, Åsquiros, Jules Ferry, Gambetta, GarnierPages, Cirault, Glais-Bizoin, Grevy, Maglin, Ordinaire, Pelletan och Jules Simon. Den 18 dennes hade venstern ett möte, lor Grevy förde ordet. Ändamålet var att ( öka bringa partiet till enighet i sina åt-öranden. Planen misslyckades så till da, att Picard, som under de föregående nötena hade motsatt sig partiet Gambettaerrys åsigter, med sina anhängare utelef från mötet. Picard lärer dessförnnan ha gjort ett fruktlöst försök att förnå Gambetta och Ferry att afsäga sig genenskapen med den socialistisk-republikanka pressen. Man tror nu, att Picard skall öka vinna de mest frisinnade medlemnarne af venstra centern, som nu äfven efinner sig i upplösningstillstånd, för sina sigter för att sålunda göra ett försök att ida att nyft narti — dan madarata van. ;