Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1870, sida 2

och bref — sade drotsen leende, och detta leende gjorde sig ännu mera gällande, när han fick bresvet brutet och läst. Detta var helt kort: , Käre fader — stod det — ,jag vill låta eder veta, att jag befinner mig i Skeninge eller nägorstiides i den nejden; om någon ofärd drabbar eder, så finnen I mig der. Han stoppade brefvet innanför den guldbroderade gördeln och sade i en ton midt emellan harm och fruktan: — Jag menar marsken har mera bekymmer, än som han vill fram med, han skrifver och varnar mig för ofärd, och han vet icke, om han sjelf går fri längre än jag! — Hvad gifven I mig till svar, herr drots? — sporde marskens sven. — Du skall få det att veta i morgon! — svarade drotsen, och derpå lemnade han rummet. Men Clas Lang fördes ned i borgstugan, och der började det snart gå lifligt till. Mjöd och starkt julöl sparades icke, och den ena lustiga sången aflöste den andra. Clas märkte dock snart, att man höll skarpt öga på honom, och att det var honom omöjligt att lemna rummet utan att förråda sig. Det var hans mening att, sedan alla gått till sängs och sedan det blifvit tyst i gården, insläppa sina svenner, hvilka först då skulle anlända, men såsom det nu var, tycktes detta blifva honom omöjligt. Det återstod honom intet annat, än att genom att deltaga i skämtvisorna och dryckeslaget så småningom lyfta stämningen till den punkt, der vettet lemnar mannen, och ruset tager öfverhand. Detta visade sig dock snart vara lika omöjligt. Drotsens män höllo honom stången, och förr kunde han sjelf förlora vett och sans än någon af dem. (Forts.)