Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1870, sida 1

mm HJ)ULISU D110 8JCIIDLUUKIIUISHCLY u förut. Men i Pebruari 1861 förändrade denna förfatlning — mest genom Schmer lings inverkan —i starkt tysk-centralistis riktning. Enär tyskarnes supremati n spelat ut sin roll, synes det vara tydligt att en ny notabelförsamling måste Ied: till liknande resultater, som 1860 års riks råd. Det är endast den skillnaden i situa tionen, att de slaviska länderna — efte ien) 10-årig erfarenhet — fått större an språk och äro svårare att tillfredsställs än förut. Grefve Potocki vet detta och IIJhar derföre beslutat att på administrativ hväg göra hvad han kan, för att tillfredsI ställa czekernas och polackernas anspråk, 1. utan att å andra sidan alltför mycket -,stöta det afundsjuka tyska elementet ni Potocki begagnar hvarje tillfälle för att -försäkra tyskarne om, huru stort värde -han sätter på deras civilisatoriska betye delse och framstående ställning i den s österrikiska monarkien; emellertid visar den omständigheten, att icke ens chefen 0 I för de tyska ,,autonomisterna, Rechbauer, thar kunnat bli enig med Potocki, det den rnye ministerpresidenten skall få en långt t d hårdare dust med tyskarne än med något af de tyska länderna. För närvarande gå hans sträfvanden ut på att finna lämpliga ståthållare för kronländerna. För Böhmen skulle grefve Clam-Martinitz, en af den czekiska adelns ledare, vara utsedd; i Galizien skulle furst Goluchowski för tredje gången öfvertaga denna post. För öfrigt råder bland polackerna mycken olikhet i åsigter angående den politik, som Galizien under nuvarande förhållanIden bör följa. Det demokratiska partiet — under Smolkas ledning — svärmar för sen panslavisk federation och skall framför allt gå hand i hand med czekerna och de andra slaverna, hvaremot det konservativa partiet — under Ziemialkowskis ledning — begär, att Galizien endast skall sörja för sig sjelft och afvakta sakernas utveckling för att deraf draga så stora fördelar som möjligt för Polens sjelfständighet. 2—— (Ä FRANKRIKE. Senaten har efter tre dagars förhandlingar antagit senatsconsultum och derefter uppskjutit sina möten tills den 12 Maj, Thorsdagen efter den allmänna folkomröstningen. Bland de tal, som hållits i senaten, intager det, vicomte de Laguerronigre höll i mötet den 18 dennes, en framstående plats, enär denne talare mera än någon annan gjort sig till tolk för kejsarens åsigter och specielt häfdat den så mycket omtvistade art. 13 i den nya författningen. Efter en kort inledning om den föreliggande sakens vigt, fortfor Laguerronigre sålunda: Senaten öfverlemnar ånyo åt landet det bemyndigande, som mottagits af dess händer, och lemnar som ett vördnadsvärdt politiskt testamente friheten, efter att bafva bidragit till grundläggandet deraf genom en mängd reformer. Vi bevittna för närvarande ett alldeles nytt skådespel, som utgör en ära såväl för landet som suveränen. Friheten uppstår midtunder det största lugn både i händelsernas verld och i folkets sinnelag. Resormerna framgå icke genom oroligheter inom folket, utan genom institutionens inre utveckling. Sedan regeringen gjort sig liberal, har friheten blifvit ministeriel och konservativ, samt har upphört att vara revolutionär. I förberedelserna till senatsconsultum och i de deruti fastställda resultaten finner man intet parti-inflytande; allt är frukten af en öfverenskommelse mellan suveränen och den allmänna opinionens önskningar. Nå väl! hvilken är den organism, som framgår af senatsconsultum? Senatsconsultum skapar tvänne kamrar; det erkänner suveränens rättighet att appellera till folket och folkets rättighet att utöfva den konstituerande makten. Tiäkammarsystemet är grundvilkoret för den parlamentariska styrelsen. En enda kammare måste komma i konflikt med kronan. Församlingar utan motvigt ha en ständig benägenhet att göra sig skyldiga till öfvergreppHvad ministeransvarigheten angår, så förefinnes den redan. Den utgör en borgen för landet, ett värn för kronan; för närvarande bli ministrarne anfallna långt mera än förr, men kejsaren långt mindre. Jag tror dock icke, att ministrarne beklaga sig deröfver. De ha äran att vara kronans sköld; detta är ingalunda någon farlig uppgift, och den synes ej heller hvarken skrämma ministrarne eller dem, som önska bli ministrar. Mina berrar! Senatsconsultum öfverlemnar den konstituerande makten åt nationen. Härom ha olika meningar gifvit sig tillkänna. Man har velat lemna den konstituerande makten uteslutande till lagstiftande församlingen, och man har velat dela densamma mellan nämnde församling och senaten. Regeringen har icke gått in på någotdera, och detta af goda skäl. Det är i det hela en gåta för mig, mina herrar, huru läran om den konstituerande maktens uteslutande öfverlemnande till lagstiftande församlingen kan batva blifvit uppställd at det liberala partiet i de liberala idkernas namn. Detta är icke en liberal, utan em revolutionär tanke. Att sammanblanda den konstituerande makten med den lagstiftande, är detta icke att rättfärdiga ett yttrande af Tocqueville, i hvilket det ligger ofantligt mycket? Han har sagt: Det finnes en viss demokrati, som icke är den sanna — demokratien utan folket. Detta är — så synes det mig — läran af de politici, som vilja undandraga folket den konstituerande makten för att lemna den åt en församling — de öfverlemna församlingen en suveränitet, som tillkommer folket. Senatsconsultum gör hvad som är bättre: det återgifver ät folket den konstituerande makten; det låter denna rättighet återvända till dess utgångspunkt och källa, till den suveränitetsbehållare, af hvilken makten och rätten framgå. Art. 13 har blifvit bibehåljen! Ilvarföre bar kejsaren, som gifvit efter i så många andra afseenden, gjort motstånd i denna punkt? Det är af princip — emedan appelleranlet till folket är den kejserliga dynastiens fullmakt och den fasta basis, på hvilken den hvilar, dess kröning i Rheims! Jag kommer nu till den frågan: Leder den allmänna omröstningen oss icke på ett skickelsedigert sätt till republiken? Är den allmänna folkomröstningen förenlig med monarkien? Två gånger, mina herrar, ha vi pröfvat den republikanska regeringsformen. Det första försöket vill jag icke tala om; det var storartadt, men förskräckligt. Det andra försöket strandade på om ligheten af att konstituera en exekutiv makt. Några ville ba en president, vald af församlingen; andra ville ha honom vald genom allmän folkomröstning. Den sistnämnda åsigten fick öfverhand; I veten, hvad följden blef — en konflikt mellan lagstiftande församlingen och den exekutiva mak