Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1870, sida 3

de på klipporna, så förenade de sig om att företaga större utflygter på det närliggande fastlandet. Stundom kunde man se ett stort ridtåg komma jagande fram öfver den hårda stenvägen, herrar och damer om hvarandra. Der ropades och skrattades, damernas flor och långa ridklädningar fladdrade, och fram gick det i hvinande galopp, under det hundarne, framrusande ur bondgårdarne, tillkännagåfvo sitt misshag med det flyktiga tåget, och vallgossen, som satt på den stora stenen, ropade hurrah, innan han skyndade att förfölja sina får, som förskrämda spridt sig bland klipporna. Utflykten gällde gerna ,Anguserbergen, en alldeles kal, stel och öde bergsträckning, som ligger längs med kusten. Men uppe från höjden var en storartad utsigt öfver det omkringliggande landet, Särö och hafvet. Nere i dalen lå on liten kyrka. från hvars spetsiga torn ett förgyldt kors lyste. Omgifven af sin kyrkogård, gaf den en förunderli prägel af frid åt det vilda landskapet. Den vari hög grad enkel och tarflig, men dubbelt vänlig på grund af sina omgifningar. Inne i sakristian hängde en egendomlig tafla från förra ärhundradet. Midtpå man en af ställets fordna prester jemte sin hustru. Vid mannens sida stodo hans sju söner, ordnade i nedstigande led efter deras storlek, och den minsta höll en apa vid svansen, hvilket djur presten, som tre gånger varit i Ostindien, tört hem med sig. Vid prestfruns sida stodo hennes sju döttrar, ordnade liksom deras bröder; den yngsta befann sig ännu i vaggan, och vid hustruns fötter låg det femtonde barnet som ett litet lik i sin kis Kyrkan låg ej mera än en timmas väg från 8 hotell, men då vägen icke erbjöd den ringaste skugga, gjorde man bäst att gå dit i mulet väder, eller när solen gätt bakom bergen. Det var naturligtvis endast ett begränsadt antal hästar, som kunde ställas till badgästernas förfogande, och då flera af öns innevånare till följe af sakens natur måste anse ett försök i den ädla ridkonsten som ett lättsinnigt väågs med lif och lemmar, valdes ett annat fortska gsätt till de längre utflykterna, hvari ett talrikare sällskap skulle deltaga. aha de vagnar, som kunde anfas, blefvo tillsagda att möta, och de utgjorde taldig och högst blaudad samling, när de böllo i den långa allden. Der fanns en vagn af oerhörd storlek och obestämd ålder, ett par små enspännar-vagnar, några hö-vagnar med fiut hö i bottnen, och här och der en tarflig kärra. Med utrymmet hjelpte man sig så godt man kunde, och med musik i spetsen satte tåget sig i rörelse. Ju mindre den yttre begvämligheten är, desto mera godt lynne plågar ofta utveckla sig, och derom gåtvo dessa turer godt vittnesbörd. När vi sedan anländt till resans mål, framtogs provianten. Den bestod af smör och bröd, kakor och vin, hvartill ibland lades någon frukt, om man för goda ord och betalning lyckades få fram den från de närliggande trädgårdarne. Så sjöng man, höll tal, skämtade och skrattade, tills ätertäget skulle börja. Men när vi ånyo skulle i vagnarne, mötte alltid den obehagligheten, att hästarne ätit upp höet, som skulle göra sittplatserna någoriunda beqväma, och hade man ej blifvit nog skakad och stött på bortvägen, så blef man det sannerligen på hemvägen. Men just de löjliga små uppträden, som hela den okonstlade tillställningen gat anledning till, förhöjde den allmänna munterheten och gjorde, att dessa utflygter hörde till det dagliga lifvets glanspunkter. Det var emellertid ej endast lustturer och nöjen, som samlade folk. När en eller annan andlig man uppehöll sig på ön, blef Söndagsförmiddagen gudstjenst hållen under bar bimmel. Nära badstället var en gräsplan, omgifven af stora träd. I dessas skugga på det mjuka gräset lägrade sig den festligt klädda hopen i små grupper omkring talaren, som stod på en upphöjning. Till och med bönderna kommo lång väg för att böra dagens evangelium förklaras och för att deltaga i ps Imsången för och efter predikan. Det var något förunderligt gripande i denna gudstjenst i den fria naturen, der bimlen sjelf utgjorde kyrkans tak, och tanken på dessa stilla stunder vacker ännu några af de skönaste minnen ibland de många i andra, som denna sommar skänkte mig. Väl hafva 6 å 7 år gått förbi, sedan den, som nedskrifver dessa rader, besökte Särö, och tiden har kanske förändrat ett och annat. Men naturen måste ha bevarat sin egendomliga skönhet, och så många är är det ju ändå ej, att der kan ha kommit ett helt nytt slägte, som brutit med alla gamla traditioner. Om de, som ha lust och tillfälle att besöka främmande länder, vilja tillbringa sommaren på ett stärkande och förfriskande ställe, så tror jag ingen skall ångra, om han företar en längre eller kortare utflykt till Sö. . —1.