De voro: 1. Att elementarläroverkens två första klasser borde indragas, då de kunskapsmått, som här af läroverksstadgan föreskrifvas, borde kunna vinnas inom folkskolan. 2. Att, såsomfföljd häraf, tyskan skulle! inträda såsom läroämne först i elementarliroverkets dåvarande tredje (nuvarande andra) klass, hvilken, då de 2 klasserna bortfallit, blefvo läroverkets första klass. 3. Att elementarli äroverkens undervisningsplaner borde så ordnas, att lärjungarne måtte kunna med en viss afslutad kunskapskurs utgå i lifvet från olika stadier af skolan. 4. Att bildningslinierna skulle vara gemensamma intill dåvarande 5:te klass, då först de döda språken skulle inträda och då utgreningen alltså skulle börja af de två linierna: den s. k. klassiska och reala. Utskottet anmärkte härvid, att det ingalunda var gifvet, det alla fullständiga läroverk skulle vara fullständiga på båda linerna, utan att några skulle kunna vara fullständiga på blott den klassiska och andra på blott den reala linien. I sina motioner inlade utskottet tillika allvarliga anmärkningar mot de öfverdrifna språkstudierna, hvad såväl de döda som de lefvande språken angår, hvarjemte utskottet påpekade den förändrade uppgilt elementarläroverken erhållit, sedan antalet af deras lärjungar stigit till 13 å 14,000, hvaraf måste följa, att de ickelängre borde betraktas såsom bildningsanstalter uteslutande för att dana embetsmän åt staten och kyrkan, utan för att grundlägga en god allmän bildning, gällande såsom basis för äfven det borgerliga lifvet och dess förrättningar. Tillika antydde utskottet nödvändigheten af en nedsättning i del kunskapsfordringar, som nu blifvit föreskrifna för den s. k. Maturitetsexamen, hvilket innebär en minskning i skolans klasser äfven i toppen. ! Lektor Rundbäcks förslag går derpå ut, att det högre elementarläroverket skall fördelas i tvenne hutvudafdelningar, hvarat den högre skulle återvinna sitt gamla namn: gumnaslum. Sjelfva skolan skulle omfatta fem och gymnasium fyra årsklasser, och skulle i förra afdelningen undervisningen vara gemensam, hvaremot den i gymnasialafdelningen förgrenar sig på tvenne linier, den klassiska och den reala, hvilka båda linier skulle helt och hållet åtskiljas, så att här uppstode: latingymnasier och realgymnasier, förlagda till särskilda läroverk. Lektor R. antager att proportionen i anOo talet af dessa läroverk borde vara 7 realmot 20 latin-gymnasier, men anser tillika att, i mån af omständigheternas kraf, ett latingymnasium må kunna förvandlas till realgymnasium. Mot denna organisationsplan kan den aldraminst hafva något att invända, som deltagit i 1868 års riksdags arbete på detta område. IIär kunna dock förhällanden inträffa, t. ex. i Norrland, der de skiljda bildningslinierna böra bibehållas vid ett och samma läroverk, åtminstone tillsvidare, hvaremot föga hinder möter gymnasiernas totala särskiljande och förläggande till olika orter i de delar af landet, der afständen äro mindre och kommunikationerna lättare. Deremot kunna vi icke dela den ärade motionärens åsigt rörande de olika gymnasiernas antal. Det borde väl vara nog, synes oss, att latingymnasierna inskränktes till stiftsstäderna, hvarmed man var belåten äfven i de tider, då de döda språken spelade en långt större roll än nu. Behöfvas derefter ej så många realgymnasier som skillnaden mellan 12 (eller 13) och 31, så kunna de helt enkelt indragas. Men här möter ett moment, som synes oss ytterst betänkligt, nemligen då motionären föreslagit och utskottet gillat, att latinet skulle kunna h redan i skolan, uti dess tredje klass, valfritt med ett lefvande språk, hvarigenom i sjelfva verket de olika linier, som motionären eljest ogillar, skulle komma att införas i läroverkets lägre stadium. Vi antaga att detta förslag är en eftergift åt ifrarne för latinläsningen, men denna eftergift är, enligt vårt förmenande, förkastlig. Vi komme då att stå på samma ståndpunkt som nu, att en gosse, som icke vid inträdet i 3:dje klassen kunnat decidera sig för det ena eller andra vit:e genus, för säkerhetens skull börjar läsa latin, hvaraf han måhända sedermera icke har det minsta gagn. När han då vill ingå på realgymnasium, saknar han kännedom om det lefvande språk, som ju måste utgöra vilkoret för inträde der. Så kan ej heller en lärjunge, som icke börjar latinläsning i skolan, öfvergå till latingymnasiet. Vi stå alltså här i samma dilemma som nu, och detta allt för den orimliga fördomens skull att latinläsningen icke anses kunna uppskjutas till ett sednare stadium. Denna fördom kunde ursäktas i en tid, då