Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1870, sida 3

hvarje tåg 1 tartyget att darra, medan de blagrona vågorna tumlat om med det och rullat det från den ena sidan till den andra, Stundom hade ock en störtsjö spolat öfver förstäfven, liksom för att pröfva, hur högt den kunde nå i sitt språng. Men efter att hafva rasat ett par dagar, hade hatvet blifvit trött och nu laggt sig till hvila. Der gingo blott några svaga efterdyningar, och den blanka ytan höjde och sänkte sig som ett sakta flämtande bröst. Vi hade ankommit till Göteborg, och jag hade gått om bord på den lilla ångbåt, som skulle lägga till vid Särö. Det var en herrlig sommareltermiddag ett par timmar före solens nedgång, och efter den ansträngande, stormiga färden njöt jag dubbelt af att fara så här emellan skärgårdens klippor i det lugna vädret. Det var förunderligt, att från den bullrande hamnen, der skeppen lågo sida vid sida, och der ankommande och bortresande hade strömmat till och från, der matroser och bärare hade skrikit om hvarandra, och der vagnarnes körande förhöjt seenens lif — komma ut ibland ren, hvarest allt tycktes utdödt, när man undantager, att en ensam sjölogel sv fvade i luften och att några utsvultra får, som mödosamt födde sig af småöarnes mossa och gräs, trippade omkring på stenarne. Det går en sägen, att öarne fordomtima varit bebodda och bebygda, men att danska sjöröfvare härjat dem, dräpt befolkningen och nedbränt byddorna. Och de öde, mörka, klipp-platåerna se i sanning ut, som om hvarje spår till lif blifvit utplånadt med våld. Blott en enda af dem, vid namn Särö, är ännu bevuxen och bebodd, och det var den, som utgjorde målet för min utflygt. I Danmark är denna ö föga känd, och dock spelar den hos Göteborgarne samma roll, som den vackra sträckan längs sundet, ända trån Charlottenlund till Hollbeck, gör hos oss. Der ligga de rika köpmännens landställen, dit drager den omkringboende befolkningen hän om Söndagarne, eller hyr sig rum för sommarferierna, dels för att njuta af en vistelse i de sköra omgifningarne, dels för att nyttja baden. Man får också söka länge, inunan man fianer ett ställe, som förenar en vacker naturs egendomligheter med ett så uppfriskande vatten. Mörkgrönt och salt strömmar Kattegatt in mellan klipporna, som om det erbjöd sig att borttaga all svaghet och trötthet och skänka ny lifskraft åt enhvar, som vill pröfva dess föryngrande verkningar. Det var derför icke underligt, att ångfartyget var fullt af passagerare: köpmän, som hade stängt sina dammiga kontor; husmödrar, som för kortare eller längre tid hade nedlagt den husliga regeringen; skolbarn, som jublade öfver ferierna och hade till sig sjelfva atlagt heliga löften, att icke öppna en bok i den nästkommande månaden; tjensteflickor och karlar med paketer och korgar, hvilkas innehåll skulle förse det säröska köket, så att det kunde mottaga folkvandringens ström — alla dessa hvimlade i brokig blandning på ångbåtens däck. Efter halfannan timmas färd, fingo vi ön som med sina än buskbeväxta, än skogbeklå än nakna klippor, i djupa och hastiga sluttningar sänkte sig mot hafvet. Vi seglade utomkring en stor sträcka af ön, tilldess en flaggstång med svajande flagg tillkännagaf, att landningsbron var nära. På kusten var allt i beskäftig rörelse med anledning af ångfartygets ankomst. Der voro badgäster, herrar och damer, som med viftande näsdukar sände den första helsnigen till slägt och vänner, som befunno sig ombord. Der voro små, barbenta pojkar, hvilkas hela uppträdande röjde hemliga plauer om att gifva sig i tag med de stora kappsäckarne, för att dermed förtjena ett par skilling. Der voro kärror, dragna af små hästar, till att befordra det tyngre godset; och öfver det väntande folket, öfver pojkarne och vagnarne, ångbåten och vattnet, klipporna och skogen lekte rodnaden af den sjunkande solen. Ändtligen låg ångbåten stilla, signalpipan ljöd, och vi gingo i land. Jag fick en af de ofvannämnde små pojkarne att visa mig vägen och bära mitt resbagage, och medan han trafvade i förväg i detta korta halfspringande, som är egendomligt för de flesta, som bära en eller annan börda, följde jag efter honom, i det jag uppfattade flyktiga skymtar af den främmande ön. Vi gingo igenom en skuggrik alle, hvars krökningar följde längs med inhägnaderna till de trädgårdar, som omgifva de talrika landställena. De planterade trädsträckorna upphörde först der, hvarest hotellet låg, och då jag efter något frågande och sökande funnit värden, eller, som han kallades ,,patronen, anvisade mig denne tjenstvillige och tillmöteskommande man ett rum i en närliggande cottage. Det hade emellertid blifvit sent och först de följande dagarne fick jag tillfälle att bli närmare bekant med mitt blifvande uppehållsställe för sommaren. Särö är ett par mil i omkrets, omkring en half mil i genomskärning och ligger så nära fastlandet, att ön är förbunden dermed med en bro. Oaktadt den således icke gör intryck genom sin storlek, är dock innanför dess gränsor samladt så mycken omvexlande skönhet, att den efterlemnar ett rikt intryck, och att ett besök der i fullt mått lönar sig. Der äro ställen på ön, som påminna om IIarz. Klipporna hafva liksom stött jorden ifrån sig, och den grå graniten ligger blotiad för att visa hela sin styrka. En liten bäck droppar ned öfver stenarne, på hvilkas böjd der ännu fions ett svagt jordlager, hvari ett träd, som med sina röda bär svajar hit och dit för vinden, har slagit rötter. Der finnas ställen, som gifva en föreställning om högslätten i bergstrakter. Der stå några buskar och furuträd; här äro stenarne betäckta af ett mjukt mosstäcke; här ligger en obevuxen klippplatå, jemn och vidsträckt, som om den hade blifvit renskrapad för ot tjera till tummelplats för vinden. Nere i dalen står skog af barrträd; det finns ingen väg derinne, blott ett par bjulspår, som förlora sig ned emot stranden; myrorna hafva byggt sina stora stackar, och gladan sväfvar öfver tädtopparne. Vid skogens bryn böjer jordmånen sig och blir stelare och stelare. Stenarne bilda iksom en jättetrappa, som för upp högt öfver daen. Öiverst deruppe framskjuter sig ett väldigt klippblock, Nordklippan kalladt, hvarifrån det är en vidsträckt utsigt. Der nedanför ligger skogen, hvaröfver solljuset leker, så att kronorna bölja i skiftande färger, och der bakom synes hafvet. En -ökstrimma, som så småningom blir tunnare, visar, hvar ångbåten gått fram, och nära invid stranden vaggar en båt, hvarifrån man hör fiskargossen ropa till Jand. En stig, bildad mera af naturen än äf konsten, förer ned från utsigtsklippan och slutar i ,,Vargklyitan. Der är smalt och trångt, man går som i ett uttorkadt vattenlopp mellan ormbunkar och slingerväxter. Stenväggarne höja sig stelt på begge sidor, öfverst bevuxna med småskog, genom hvars löf solen skiner ned och bildar darrande ljusfläckar på klyftans mossmark. När då solen sjunker och mörkret faller på, skall man söka sig u: till det öppna bafvet. Få ställen på Särö förmå uppväcka en sådan stämning, som på den steniga strandbrädden en sen sommarafton. Böljorna glida i långa, mjuka svall in emot kusten, och deras sqvalp ljuder som sakta musik. 5tjernorna tändas den ena efter den andra, och månen fyller luften med en vaggande gilsverdimma. en dunkel omkrets ligga skärgårdens öar och se dubbelt öde och sorgliga ut, medan deras skuggor falla på det djupgröna vattnet, som vinden krasar, när den på sin väg från hafvet söker sig in till landet. Det är blott inom en liten ram, jag bar , . A KM Ar örmått — —