Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1870, sida 2

Skeninge, och dagen derpå skulle äfven marsken begifva sig af. Han lät nu kalla till sig en af sina svennehöfvidsmän vid namn Clas Lang, en af de många Engelbrekts män, som tagit tjenst hos marsken. Det var en rask, modig och rådig man, väl förfaren i vapnens bruk och orubbligt fast och trogen mot den, som han gifvit sitt löfte. — Vill du våga något för min skuld? — sporde marsken, när höfvidsmannen stod inför honom. — Jag vill med glädje våga lifvet för eder, herr marsk! — svarade Clas. — Hvad helst I än gifven mig att göra, så skall jag göra det, eller ock skolen I mig aldrig se! — Godt, min vän, jag känner dig igen och att jag kan lita på dig! Han omtalade derefter, hvarom fråga var, och att Clas skulle draga till Räfvelstad och der bemäktiga sig drotsens person. Han skulle sjelf få utvälja de svenner, som han ville kafva med sig på denna färd, och marsken lemnade honom tilllika ett bref, som han skulle framlemna till drotsen. — Varen tröst, herr marsk — yttrade Clas, när det var uppgjordt mellan honom och hans herre — I skolen snart spörja goda tidningar, eller ock att Clas Lang ej mera finnes till! Den 13 Januari var en ovanligt kall vinterdag, och på qvällen började en skarp nordanvind blåsa, så att de, som då voro ute på vägar och stigar, skyndade. allt hvad de kunde att komma under tak. Himlen var så äkta vinterblå, och stjernorna tindrade och gnistrade deruppe, medan snötäcket på jorden tycktes vara öfversålladt af oräkneliga ädla stenar. En ensam sven red då fram på den väg, som genom Simtuna härad i vestra Upland går i sydlig riktning dels på, dels längs med en af de många grusåsar, hvilka naturen sjelf tyckes hafva ämnat för detta ändamål. Denna ås, som vanligen