Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1870, sida 2

Det lärer ej kunna förnekas, att ju en sådan kollision ligger i det konstitutionella systemets natur, når en maktlysten regent möter en stark representation, som ej delar hans åsigter. Utgången af konflikten kan i våra dagar näppeligen blifva någon annan, än att representationen behåller makten och att statschefen hänvisas till den ställningen, att, såsom det heter, ,,stå öfver partierna, hvilket icke betyder något annat än att han ur majoritetens leder kallar till sina rådgifvare män, hvilka kunna med heder och anseende uttrycka denna majoritets mening. I Sjeliva verket blir alltså den personliga regentmakten den lidande parten vid en sådan brytning, under det densamma kunnat vara oförkränkt, derest regenten förstått att med vishet och själshöghet uppfatta sin ställning, så att han helldre samverkar med representationen och den rådkammare, som af densamma uppbäres. Vi föranledas till dessa betraktelser af en anmärkningsvärd diskussion, som pågått i tidningen Dagl. Alleh:s spalter, med anledning af det sätt, hvarpå tvenne af den gamla ordningens män, frih. Jules Schwerin och grefve Henning Hamilton, uppträdde mot den närvarande regeringen, då dechargebetänkandet vid denna riksdag föredrogs i första kammaren. Grefve Hamilton lät, vid detta tillfälle, såsom man torde erinra sig, ej obetydligt förstå, att ett missnöje rådde mot den närvarande rådkammaren, och gaf derjemte några anvisningar om den riktning, hvari, enligt hans uppfattning, regeringsmakten borde utveckla sig gentemot den nya statsförfattningen. Dit hörde bland annat tillsättandet af en s. k. konseljpresident, hvarmed man skulle trott att grefve II. åsyftat att vinna en större enhet och sammanhållning mellan de olika ministrarne, så att desse blefve mera solidariska med hvarandra än under tider, då regenten kunde efter behag plocka ut den ene efter den andre, för att ersätta dem med nya personer, mången gång utan de öfrige rådgifvarnes vetskap, än mindre med deras samtycke. Om vi ej misstaga oss, var det just grefve fl. Hamilton sjelf, som bröt detta gamla system vid sitt inträde i konung Carl XV:s regering, då han, genom sin personlighet, förmådde åstadkomma en förut okänd homogenitet och sluten kraft inom rådkammaren. Det vore alltså konseqvens af grefvo IH. att genom en konseljpresident bringa detta system i en legal och fast form. Men detta synes, besynnerligt nog, nu icke vara grefve I:s mening, då han säger sin afsigt vara, att genom en konseljpresident , gifva ökad kraft åt regeringsmakten i konungens handk. IIan säger: Der ministerstyrelse finnes, der ministrarne dela makten med konungen, der kunna de inkräkta på regentens makt. Så är ej förhållandet hos oss, der statsråden endast äro konungens rådgifvare och verkställare af hans beslut. Den styrka de erhålla är endast en förstärkning af konungens medel att verka på allmänna tänkesättet och på representationen. Men konungen kan ej följa alla ärenden med samma uppmärksamhet. Stundom uppstår brist på enhet och sammanhang i besluten. ,En af statsrådets ledamöter borde derföre hafva uppdrag att leda och öfvervaka det gemensamma arbetet, så att dess produkter vore ledande till ett gemensamt mål!. Han skulle ,, betraktas såsom ett uttryck af konungens åsigter rörande mera omfattande frågor, en stående exponent af regeringens grundsatser i ständig beröring med riksdagen. Det är icke att undra öfver, att äfven ganska skarpsinnige politici icke kunnat förstå hvad grefve H. i verkligheten här åsyftar. Också har, såsom sagdt, en diskution härom uppstått i Dagl. Alleh:s spalter, der först en af grefve H:s gamla vänner, ansedd att tillhöra den politiska konservatismen, nemligen signaturen J. A. H(azelius) uppträdde mot hans satser, hvaraf framkallats dels genmälen från grefve Hamilton, med ytterligare svar från J. A. H., dels en framställning af signaturen —Ilm— (W. F. Dalman). Slutligen har ännu en penna framträdt, nemligen signaturen J. A. G(ripenstedt), och detär hans framställning, som föranledt oss att lemna den tysta, men uppmärksamma Ahörareplatsen för att i korthet redogöra för den pågående striden. J. A. G. berör frågan om de omnämnda missnöjena, och undrar om icke bland de af grefve H. uppräknade äfven kan ingå , ett missnöje, som, kanhända omedvetet, har sin grund i något bittert minne if en eller annan politisk motgång vare sig vid det fruktlösa försvaret af någon sär åsigt eller det misslyckade försöket vinne ln ifven marsken förekommer under benän la fu om an af Ihlatt Ah hart Ångan 0