Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1870, sida 2

att genomdrifva en med värma omfattad plan. Rörande grefve H:s nyssnämnda förslag om införandet af ett konseljpresident, som skulle ,,gifva ökad kraft åt regeringsmakten i konungens hand, yttrar J. A. G. ,det är således den personliga styrelsen, hvilken, såsom enligt hans tanke tillhörande vårt statsskick, grefve II. vill förstärka, och hvars försvagande han beklagar. Men här skilja sig våra åsigter. J. A. G. yttrar härefter: ÄÅfven jag önskar, lika varmt som han (grefve Hamilton), en stark konungamakt, men jag menar härmeå icke den personella, utan den kollektiva eller konstitutionella konungamakten, d. v. s. den statsmakt, som jemte nationalrepresentationen, hvilken utgör den andra statsmakten, har sig anförtrodd högsta ledningen af samhällets angelägenheter. Långt ifrån att beklaga de förändringar, som gjort vårt land, åtminstone vida mindre än förr, beroende af en personel styrelse, och således också af slumpen, som så nyckfullt och olika begåfvar äfven dem, hvilka födas till purpurn, tror jag, att just bäri ligger en anledning till glädje och till stolthet. Jag säger med afsigt både stolthet och glädje, ty det folk, som icke i främsta rummet sjelf råder öfver sina öden, måste icke allenast känna en förödmjukelse af att vara försatt i ett omyndighetstillstånd, utan derjemte finna sig tryckt af en ständig osäkerhet och oro. Eller saknas väl varningar i detta hänseende i vårt eget lands historia? — Må man med sina tankar gå tillbaka till Carl den 12:tes, Gustaf den 3:djes och Gustaf den 4:de Adolfs tidehvarf och derefter göra sig den frågan, om vi ej haft nog af de personella regeringssättet och om det kam vara skäl att i öppen eller förtäckt gestalt önska sig detsamma åter. Jag påstår dessutom, att detta regeringssätt alldeles icke är det, som finnes föreskrifvet i våra grundlagar eller öfverensstämmer med deras anda. Redan i 1809 års regeringsform sökte man att uti statsrådsinrättningen skaffa sig ett skydd mot den personella regeringsmaktens vådor, och ännu mer utvecklades detta genom departementalstyrelsens införande 1841. Denna institution, sådan den nu är, motsvarar visserligen icke helt och hållet hvad man i andra länder kallar ministeren, men genom det nya representationssättets införande och genom statsrådets förändrade ställning till riksdagen har ett närmande bärtill onekligen egt rum. För öfrigt har det vid mer än ett tillfälle visat sig, att statsrådet i sin närvarande form verkligen förmått lemna det skydd, som grundlagsstiftaren afsäg, och lyckligen kunnat afböja förbastade, äfventyrliga beslut, och på grund häraf har det också, enligt mitt omdöme, gjort sig väl förtjent om säderneslandet). Det ligger i sakens natur, att dylika åtgärder, som äro af negatif beskaffenhet, icke blifva för alla märkbara men de äro derför ej mindre verkliga och böra ej lemnas ur räkningen, om man vill rättvist bedöma institutionernas värde eller personernas förtjenst. J. A. G. uttalar vidare sin oförmåga ati fatta rätta afsigten med grefve H:s konseljpresident, ty han ville icke tro, at! den ädle grefven dermed åsyftat att denne, såsom konungens särskilda ombud. egentligen skulle utgöra en tygel på statsrådet, hvarmed detta skulle styras, eller att han skulle verka som en kil, för at! spränga ett för allenastyrandet obeqvämt motständ af ett enigt statsråd. , För mig. fortsätter J. A. G., vill det tvertom synas. som vore det nästan alldeles gifvet, att genom tillkomsten af en konseljpresident statsrådets politiska vigt skulle mera ökas än minskas, och då detta jemväl, enligt min åsigt, är det bästa medlet att, såsom jag lifligt önskar, upprätthålla den konstitutionella konungamakten i sin fulla styrka, så skulle jag väl icke egentligen hafva något emot att ett konseljpresidentskap inrättades; men jag tror dock icke, att en sådan anordning är för ändamålet nöd. vändig. Eyligt lag och häfd är justitiestatsministern den främste ledamoten i statsrådet, och behofvet att någon finnes, som leder och öfvervakar dess samfälda arbete, kan på detta sätt i de flesta fall, utan alltför stor svårighet och utan att väcka afund eller missnöje, uppfyllas. Väl skulle det kunna bända, att någon annan ledamot at konseljen än justitiestatsministern egde de för konseljpresidentskapet lämpligaste egenskaperna, men i sådant sall uppstår säkerligen också frivilligt, och liksom af sig sjelf, det förhållande, att den mest framstående personligheten utöfvar ett ledande inflytande. Hufvudsakon är, att den konstitutionella regeringen, d. v. s. konungen och statsrådet i förening, eger styrka och anseende. Och det blir då, synes mig, för alla dem, som önska att härtill bidraga, en pligt att icke utan behof och giltiga skäl, vid hvarje tillfälle, som erbjuder sig, mot regeringen framställa sväfvande anmärkningar och klander eller uppväcka och utbreda missnöje; ty sådant måste i längden undergräfva förtroendet och minska sastheten. Det märkligaste af J. A. G:s framställning är dock slutet, hvarför måhända hela artikeln varit skrifven. IlIär uttalas nemligen ganska lättfattliga antydningar rörande ställningen för dagen, hvilka tillika innebära erinringar och varningar, som äro värdiga en man, hvilken, då han sjelf var minister, med oförfäradt mod förhindrat den personliga styrelsen att bringa sig ) Man erinre sig äfventyret med alliansen med Danmark 1863. Red:n at Hand.-Tidn.