Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1870, sida 2

Svennen betänkte sig icke länge, utan hoppade af hästen, band honom med tygeln vid ett träd och skyndade fram till den lilla stugan, hvarifrån de befallande ropen och qvidandet hördes starkare och tydligare, ju närmare han kom. — Snart fattar lågan i din kjortel, hexa — hörde han den befallande rösten säga — säg ja, och allt kan ännu göras om! Ett ljud, som mera liknade en rasande menniskas vrål, än en olyckligs qvidande, var det enda svaret, som hördes. Svennen ryckte upp dörren och störtade in. En fasaväckande syn mötte honom här. Fastsnörd vid den afhuggna stammen af en mindre tall låg alldeles invid eldstaden, som befann sig midt i stugan, en äldre qvinna, och vid trädets båda ändar, hvilka hvilade på tvenne i hast korsvis hopbundna stakar, stodo tvenne män, och de vredo sagta omkring trädet, flyttande det med stakarne så småningom allt närmare upp öfver lågorna. Den olyckliga, som på detta förfärliga sätt skulle pinas till döds, såvida hon icke ville efterkomma sin grymme bödels åstundan, var en äldre qvinna. Det grå håret hängde i hoptofvade, till en del snodda, testar kring hennes hufvud, hvars at smärta och raseri förvridna anletsdrag voro omöjliga att igenkänna. De båda männen logo ett sataniskt leende och tycktes njuta af sitt offers outsägliga plågor. Alltsammans påminde om skärseldens qval. En bättre tafla för detta ändamål kunde aldrig medeltidskyrkan i sina skådespel hafva framstält. Allt blodet i ungersvennens ådror stelnade vid denna syn. Men den frambesvor ock all hans kraft. Här om någonsin gälde det att genom strid för den försvarslösa visa sig värdig att en gång vinna! inträde i riddarnes lag, och utan att ett ögonblick tveka eller beräkna utsigterna till framgång i den ojemna striden mot tvenne, störtade han fram. Med krafter, som ögonblickets fara och själsspänningen