Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1870, sida 2

Göteborg den 13 April. S De bekanta slesvigska representanterna i vid nordtyska förbundets riksdag jemte tre nordslesvigska medlemmar af provinslandtdagen, Skau, Lassen och Callesen, : hafva till den nordtyska riksdagen öfverlemnat den från preussiska deputeradekammarens byrå tillbakaskickade nordslesrigska adressen med de 27,493 underskrifterna, åtföljd af tvenne sk ifvelser, s den ena undertecknad af de 5 nämndas personerna, den andra af Kriäger allena. Båda dessa skrifvelser innehålla allvarliga ord rörande de löften Preussen, itreenighetens namn, gifvit i Pragerfreden att låta verkställa omröstning i de nordslesvigska distrikterna. ,, Vi vädja-, heter det ; i den första skrifvelsen, ,, till riksdagens rättskänsla, om den icke vill hjelpa de nordslesvigska distrikternas befolkning utur dess nuvarande osäkra ställning till ett fast tillstånd, öfverensstämmande med traktaterna. Vi ställa till riksdagen den frågan, huruvida det kan vara förenligt med nordtyska regeringarnes ära och värdighet, att ett i den heliga treenighetens namn gifvet löfte törblifver ouppfylldt, att Nordslesvig, trots detta löfte, har blifvit inkorporeradt, att detta lands invånare, i strid mot detta löfte, har måst underkasta ig det frimmande herredömet med deraf ljando frimmande lagstiftning, beskattning, ja till och med värnepligt i en frimmande armåö? Vi stå på traktaternas rättsgrund. Men också vår danska nationalitet berät tigar oss att fordra rättvisa mot vår nationalitet gentemot ett folk, som, sjelft åberopande sig på nationaliteten, har företagit omhvälfningar och omstörtat throner. Vi äro icke tyskar och vilja icke vara iyskar. Vi äro vårt folk och vårt furstehus tillgifna och blygas icke öfver denna tillgifvenhet, utan förmena tvertom, att den må linda oss till ära inför alla redlige män och alla legitima furstar. — — vVi antaga valspråket: enhvar sitt. Vi begåra icke någon än så liten del af hertigdömet Slesvig, der befolkningens fiertal röstar för en förening med Tyskland; men man må då också öfverlåta åt oss de distrikter af vårt fidernesland, der omröstningen visar en dansk majoritet. — — uVi anhålla derföre, ja vi fordra, att den höga riksdagen skall taga sig af Nordslesvigs sak och göra sitt stora inflytande gällande hos Nordtysklands förbundna regeringar för att utverka: att den traktatmessigt bestämda omröstningen jemte NordSlesvigs eventuella afträdande till Danmark icke längre står såsom en död bokstaf, utan blifrer en verklighet. Herr Kriigers skrifvelse är icke mindre bestämd. Han påminner derom, att petiionerna visa, att det här ej är fråga om illfällig uppbrusning eller agitation, utan om en sak, som har sitt fasta stöd i den nationella öfvertygelsen. Detta ärende är å vigtigt, att det icke kan afvisas genom m axelryckning: det griper djupt in i de auropeiska staternas politiska förhållanlen. Och emedan detta är i fallet, berör let tydligt Europas fred. Nordslesvigs sak är en pröfvosten på de traktaters vållbarhet, förnuft och lifskraft, bvarpå let nya tillståndet beror. Den ena stipuionen står och saller med den andra. rdelarnes varaktighet beror på den sametsgrannhet, hrarmed pligterna uppfyllas. Skall väl jag, främlingen, medlem af en ljupt kränkt nationalitet, erinra tyskarne m denna sanning? Skall jag, medlem af n besegrad men hederlig nationalitet, unlervisa segraren om sammanhanget melan pligt och rätt? Skall det i kommane tider, då rättvisan fällt sin dom, heta, tt i en församling af tyska lagstiftare det E i 1 I 0 8 cke sanns en enda tys K stämma, som våade nöja sig för att påminna om traktaernas helgd och nödvändigheten af att ppfylla dem? Skall det i en framtid hea, att det i en tysk riksdag blott gafs en än af rätten och att denne ende var en tlänning?Således har Tyskland nu åter fått en llvarlig erinran om uppfyllande af sina örbindelser mot Nordslesvig, förbindelser, om hvila på flerfaldiga rättsgrunder, nemgen på nationaliteten, hvilken Tyskland edan fiera år tillbaka skrifvit på sin faa; på ett högtidligt mgånget fördrag, samt sjelfva anledningen till den tyska inasionen i Slesvig, hvilken var, enl. mäna försäkringar, att återgifva den tyska efolkningen i Holstein och Slesvig dess elsstyrelse, icke att göra landvinningar åt are sig Preussen eller Tyskland. Mot ltt detta har Preussens regering blott att älla en enda rätt: eröfringens, men dena erkännes icke i våra dagar såsom pått, tan såsom våld. Frågan gäller nu, huruvida ett tillstånd, gabragdt på sådant vis och upprättället endast genom makten, med förbiende och kränkning af rätten, kan vara beståndande? Att det skett fordomsigs veta vi alla, då många nu existerande atsförhållanden existera på samma dåliga rund — vi erinra blott om Polen och inland. Men skall rätten vara äfven i wa dagar lika vanmäktig gentemot öfermakten? skall folkens allmänna rätts-h edvetande icke nu betyda mera än förr sräga om statsrättsliga uppgörelser? Vi o på den nya tidens sedliga kraft i detta inseende, och betvifla högligen att ett litiskt tillstånd skall ega varaktighet, m bliftit bygdt på orättfärdighet. åhända kan det likväl dröja länge nog, nan Danmark kan göra sin rätt gällanmot Tyskland, men säkert är, att den äktiga nationens beteende i denna del ot dess svaga grannstat har gjort och ir fortfarande ett djupt intryck på alla dra folk, som deraf känna sig i större ler mindre mån berörda. Ju mera man åste erkänna rättsstudiernas och rättstenskapens höga ståndpunkt i yskland, sv. k ju mindre okunnigheten alltsåhär kan anl NN. ee ste var sal sk: Ric shi der het