Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1870, sida 2

irvaro al dig, af mig och vår broder Bengt, i närvaro af riksens drots, som med smälek måst draga sig tillbaka och nedlägga sitt embete för en pösande yngling, som knappast vet att beherrska sig sjelf, mycket mindre män! Vid Guds dyra blod befall honom taga sina ord tillbaka, eller jag svarar ej för, hvad här månde ske. — Iugnen eder, riddar Nils! — hördes då en allvarlig stämma yttra, och herr Carl Kristerssons ädla drag framblickade vid sidan af Nils Bossons — hvem det än vara må skall gå fri och ledig från, som till, min faders slott, derför går jag i borgen med mitt lif! Och I Nils Bosson — han fattade härvid ungersvennens hand — I skolen hafva tack för de ord, I nyss saden. I ären efter mitt sinne, och gifve Gud, att mina egna söner en gång komme att likna eder! Den ädle mannens tal inverkade för ögonblicket lugnande, men så häftigt kokade harmen i de apprörda sinnena, att utan all fråga svärden kommit att dragas och frändeoch vånne-mötet måhända kommit att vigas med utgjutandet af frändeblod, om icke en ny hornstöt och kort derpå inträdandet af riddar Bengt Jönsson (Oxenstjerna) ullbordat det verk, som Carl Kristersson begynnt. Herr Bengt Jönsson var drotsens måg och fader ill den sluge och kallt beräknande Upsalakaniken, herr Jöns Bengtsson. Han var till sitt yttre en starkt bygd man, men hans anletsdrag voro, liksom hos alla denna tidens Oxenstjernor, hårda, vilda, baksluga. Hans blick utvisade dock, att äfven mildare känslor rymdes inom hans bröst, och lan var äfven enligt samtida intryck den bästa af in ätt, den ende — heter det — ,,som sitt ridlarenamn bar med äran! Sedan de sedöfliga helsningarne försiggått, ramtog äfven herr Bengt ett bref, som han framemnade till drotsen. — Jag red i går från Enköping — sade han — der jag skildes från marsken och biskoparne.