Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1870, sida 2

— Men dessförinnan skall något annat komma att ske...! — utbröt herr Magnus Gren, och herr Nils Stensson stod med flammande öga och rodnande kind och blickade rätt ned framför sig. — Julens fred får icke störas! — hejdade drotsen den hetlefrade herr Magnus. — Ännu en gång välkommen, Nils Bosson, och månden I icke mera skiljas från edra vänner och fränder och göra Belialstjenst!... det är gamle Krister Nilssons julönskan till eder, min unge vän! — SÅ sannt jag lefver, brorson — utropade nu Nils Stensson samt gick fram och slog sin brorson på skuldran — du måste blifva när din fader och dina fränder och lemna tyrannen, eller blifva vi fiender på lif och död, fast samma blod flyter i våra ådror! Ungersvennens anlete fördystrades vid dessa ord. Han fann alltför tydligt, att redan det tal, som fördes i frändekretsen, icke af honom borde höras; så vidt skild från dem var han. Och det låg smärta i den blick, hvarmed han såg på sin rader, riddar Bo, som stod tyst och sluten, med armarna korslagda öfver bröstet. Icke många ögonblick betänkte han sig dock, innan han svarade: — IIafven tack, stränge herr Krister, för eder välkomsthelsning! Hvad åter angår eder önskan, att jag måtte blifva när mina fränder, så säger jag eder det fritt ut, att jag är marskens, herr Carl Knutsson, sven, och jag vill förblifva det, hvad så än må hända. Jag säger det utan all förtöfvan — tillade han — på det I alla mågen veta det och taga eder till vara för sådant tal, som är fiendtligt mot min herre. Det blef en allmän uppståndelse i salen vid dessa ord. Herr Magnus Gren skummade af vrede, och herr Nils Stensson sprang fram till sin broder, herr Bo, och ropade till honom med eldsprutande ögon: — Och slikt låter du din son tala, broder, i