Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1870, sida 3

norrNytt under-vattens-vapen. I Aftonbladet läses: .I engelska tidskriften the Engineering för d. 1 April finna vi en skrifvelse af vår landsman John Ericsson i Newyork rörande en ny af honom gjord uppfinning, som synes vara af det allrastörsta intresse. Det är svårt att förutse, hvad inflytande det här beskrifna nya torpedo-vapnet kan utöfva på krigföringen till sjös, men realiseras inventorns förhoppningar, så kan man taga för afgjordt, att en ny revolution förestår i sjökrigssystemet. John Ericssons uppsats är af följande innehåll: Till utgifvaren af the Engineering! Enligt mitt löfte, öfversänder jag här en kort redogörelse för min lösning af problemet: , Att förstöra monitorer, som ha tjockare bepansring än våra egna. En tung kropp utaf regelbunden form af hvilken specifik vigt som helst, utslungad horisontalt i luften, börjar sänka sig från det ögonblick den lemnar kanenmynningen, under sin färd beskrifvande en till följd af luftens motstånd betydligt förkortad parallel. Men en kropp af regelbunden form, utslungad under ytan af vatten eller något annat fluidum i horisontal eller sned riktning, rör sig i en rät linca, förutsatt att dess specifika vigt är lika med det flytande ämnets. Med andra ord, en kropp af hvad täthet som helst, hvilken rör sig genom luften, står oundvikligt under inflytande at jordens attraktionskraft, hvaremot en i ett fluidum befintlig kropp, hvars vigt är lika med dess deplacement, icke röner någon inverkan af attraktionen. Om en sådan kropp försättes i rörelse under ytan af ett stillastående fluidum af obegränsadt omfång, fortfar han att röra sig i rät linea, tilldess den rörelsekraft, som framdrifver honom, blir mindre än det omgifvande mediets motståndskraft. Utgående från dessa kardinalsatser, började jag för omkring 25 år sedan försöka lösa problemet om undervattensanfall, d. v. s. att under vattentan framdritva eller framslunga en aflång bomb, innehållande exploderande ämnen, som skulle antändas, då de träffade någon punkt i bottnen på ett af fiendens fartyg. Det enklaste sättet att utföra denna id är att utslunga den aflånga bomben förmedelst någon inrättning, som är anbragt nära bottnen på det anfallande fartyget. Ett sädant sätt föreslog jag för fransmännens kejsare i Sept. månad år 1854. Uppfinningen består i ett långt, trångt rör, anbragt nära fartygets botten, i kommunikation med sjön och försedt med en slidventil i hvardera ändan. Sedan den yttre venti len närmast sjön blifvit stängd, införes bomben i röret, hvarefter den inre ventilen stänges och den yttre öppnas. Det medel, som begagnas att slunga eller drifva ut bomben, är helt enkelt en staf, förbunden med ångpistongen. Främre ändan af bom ben är försedd med ett lämpligt perkussionslås med ett framskjutande trycke, och det är således lätt att inse, att då detta slår emot ett föremål, låset likasom på vanliga skjutvapen skall förorsaka antändning af laddningen inne i bomben. På nära håll skall ett dylikt anfallssätt otvifvelaktigt befinnas myeket verksamt, ja ofelbart; men då man icke kan komma fiendens fartyg mycket nära, skall det visa sig vara misslyckadt. Tydligen skall, ifall bomben kastas i någon riktning, som ej är parallel med köllinien, under det att det ansallande fartyget är i rörelse, ett sidomotstånd uppkomma at det stillastående vattuet i hafvet, hvilket skall förmå projektilen att atvika ur sin bana, i samma ögonblick den beröfsas den ledande för mågan hos det rör, hvarur den utslungas. Strömmar skola af samma orsak förändra dess åsyftade bana. Man behöfver knappt anmärka äfven en annan olägenhet än svårigheten att kontrollera bombens riktning, nemligen den att den kraft, som meddelas denna, vare sig att ånga eller komprimerad luft begagnas, är otillräcklig att drifva fram den på något betydligare afstånd. För att undanrödja dessa allvarsamma praktiska inkast, nemligen att bomben icke kan framslungas på tillräckligt långt håll, och att dess bana icke kan kontrolleras, har jag tagit min tiliflykt till en uppfinning, hvarigenom hvilket önskligt belopp af drifkraft som helst kan meddelas utan afseende på den tillryggalagda distansen, och genom hvilken projektilens bana är under fullkomlig kontroll under dess färd till det åsyftade målet. Personer med fallenhet för mekanik ha i nästan alla lander i lång tid sysselsatt sig med att uppfinna torpedos, som skulle framdrifvas under vattnet genom en sjelfständig rörelsekraft af olika slag för att sprävga fartyg i luften. Den österrikiska torpedon, som framdrifves genom vattnet förmedelst en skrufpropeller, satt i rörelse genom komprimerad luft, kan nämnas såsom en bland denna talrika klass; dess utbasunade fruktansvärda beskaffenhet bar stid efter annan uppskrämt skeppsbyggarne ocb forvånat några omekaniska sjömän, som bevittnat försöken och sett att den mysteriösa kroppen verkligen kan röra sig under vattnet. Men en närmare undergsökniog af saken uppdagar ofullkomligheter hos den österrikiska torpedon, hvilka förvandla den likasom alla dess föregångare till blott en mekanisk leksak. Man behöfver endast besinna, att atmosferisk luft, så sammanpressad, att den utöfvar en tryckning af blott 300 skålp. på qvadrattummen, väger nära 2 skålp. på kubikfoten. Följaktligen skall det belopp af drifkraft, som torpedon kan innebålla, befinnas alldeles otillräckligt för dennas verksamma framdritvande, på samma gång som dess brist på medel att styra den till det åsyftade målet, utgör ett oöfvervinneligt fel. Såsom här ofvan nämndes, har jag uppfunnit en torpedo, som kan framdrifvas med hvilket belopp af kraft som helst, utan afseende på distans. , hvars bana står under fullständig kontroll och . hvilken kan med fullkomlig säkerhet riktas mo föramål I; räralen TSN åtolillnad från bonäm.