Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1870, sida 2

armåen såsom sådan, d. ä. såsom en särskild klass af medborgare, med särskild utstyrsel och en särskild korporationsanda. Allt beror derpå, att de i rättan tid satta tidens uppgift och lämpa bäde sina studier, sina öfningar och sina föreställningssätt derester. Staden och Länet. Mindre Teatern. Det finns ett universalspräk, som nästan alla förstå, som vida uttrycksfullare än ord förmår att skildra de olika känslostämningarne, och detta språk är tonernas — eller musiken. Äfven hos de lägre stående menniskoracerna finner man denna åtrå att gifva sina känslor luft i toner, och hos de så kallade kulturfolken har musiken blifvit ett oafvisligt behof, ty hon är ett icke ringa bildningsmedel. Emellertid gäller äfven inom denna konst det bekanta uttrycket i många former trifs det sköna!, och vallflickans enkla sång en sommarqväll i en af våra nordiska skogar kan förefalla lika skön som en italiensk bravuraria, föredragen af en Adelina Pattis silfverstämma; ja, den stora massan af folket uppfattar den förra vida mer än den sednare. Musiken likasom allt annat kräfver sitt speciella studium, och för att kunna uppfatta dess högre konstformer, erfordras en musikalisk bildning, hvilken ej alla äro i tillfälle att förvärfva. För att emellertid så att säga popularisera musiken, hafva åtskilliga tonsättare sökt frambringa tonskapelser, som genom på samma gång enkla och lifliga melodier samt motiver, hemtade från sjelfva folket, kunde vara lättfattligare för massan. Bland dessa tonsättare intager Offenbach ett framstående rum, och hans melodier ha blifvit verkliga folkmelodier, på samma gång han hos tusende väckt det musikaliska medvetandet. Äfven hos oss hafva Offenbachs melodier blifvit populära, och vår Mindre teater bar i dessa dagar erbjudit en ny operett af den produktive kompositören. Förl. Söndag och i går afton uppfördes nemligen operetten ,lin soirke i Kåkbrinken, af S:t Remy med musik af Offenbach, hvilken anslagit lifligt. Den är en bussaoperett af det gladaste slaget samt utfördes med ett lif och en ensemble, som gåfvo behörig karakter åt det hela. Främst bland de uppträdande märktes fru Bergström, som utförde Ernestines parti. Det rykte, som föregått denna förtjenstfulla artist, stadgade hon äfven bär vid detta sitt uppträ dande. Begåfvad med en nätt och böjlig röst samt en betydlig färdighet, förstod hon att i både sång och spel inlägga en nästan fransysk liflighet. I hennes sång låg en brio, som ovilkorligt ryckte åhörarne med sig. — Hr Gardt var en ypperlig betjent samt väckte en stormande munterhet. Både fru Bergström och hr G. inropades efter operettens slut. Eu särskild eloge förtjenar hr Strindberg för sin lyckade bearbetning af denna operett.