Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1870, sida 2

så mycket funno de, oaktadt sin stränga sjelfviskhet, att endast enighet och sammanhållning här kunde försäkra dem om framgång. När de nu sågo sig samlade och tänkte på de många beväpnade svennerna, de höga slottsmurarne och tornen, -— då svälde deras bröst ar stolta segerdrömmar, och de sågo ut öfver verlden med blickar, som om de uppburit himlen på sina lansspetsar. Hur skulle väl den se ut, som vågade uppträda och bjuda dem spetsen? I detta ögonblick krympte sjelfva marsken tillsammans till en obetydlighet, som kunde sparkas åt sidan af en hästhof. Stämningen hade nått sin höjd, då en hornstöt tillkännagaf ankomsten af ännu en gäst till drotsens slott. Man fästade sig dock icke mycket dervid, utan fortsatte samtalet utan atlbrott, och herr Nils Stensson fattade en silfverbägare fylld med mjöd och utropade, i det han lyftade bägaren i höjden: — Det löfte vill jag aflägga, att antingen skall marsken eller jag, innan solen hunnit komma Åter med sommar och gå bort igen, vara ett hufrud kortare, så hjelpe mig Gud och S:t Erik konung! En allmän tystnad uppstod i salen, medan herr Nils tömde sin bägare och satte den ifrån sig på ekskitvan så att det klang. När han sedan vände sig om och lät blicken öfverfara de närvarandes anleten, som ville han i deras ögon läsa bifall till sitt djerfva ord, stannade hans blick på en ungersven nere vid dörren, som nätt och jemt syntes hafva hunnit inträda för att höra detta ord, och en rodnad betäckte dervid för ett ögonblick den stolte riddarens kind. Men svennen gick helt lugn fram till herr Krister, till hvilken han framlemnade ett bref från sin herre, Carl Knutsson. (Forts.)