Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1870, sida 1

git om och sor nu fram som en rytande segerherre öfver jorden, jagande i förtviflad fart de sönderrifna molnjättarna öfver himlen. När de hade gått genom de närmaste rummen, hördes flera qvinnoröster sjunga från ett rum vid ändan af en lång gång. Det var frustugan, der fru Margareta Krummedik, drotsens husfru, satt omgifven af sina tärnor. Men här började drotsen stiga utför en brant trappa, till hvilken man kom genom en helt låg och bakom en pelare dold dörr. Så fort de nedstigit utför de första trappstegen, stängde drotsen dörren och framtog lyktan, som spred ett obestämdt ljus öfver väggar och tak i svängtrappan. En kall, unken och fuktig luft uppsteg nedifrån djupet, så att ljuset i lyktan hade svårt att brinna, men drotsen gick tyst förut, utan att bekymra sig om annat än att fort komma fram dit ban ämnade sig, och Magnus Bengtsson följde. Slutligen kommo de till en dörr, som drotsen öppnade, och så befunno de sig i ett temligen stort, hvälfdt rum, hvars tak uppbars af en ofantlig pelare i midten. — I skolen veta, Magnus Bengtsson — yttrade drotsen och stälde ifrån sig lyktan på ett från pelaren utspringande stenbord — I skolen veta, att i dessa tider är det af nöden att iakttaga mycken omhugsan, och de bud, som numera gå från konung Erik till svenske män, böra icke törnimmas af hvem som helst. Drotsen såg plötsligt upp på herr Magnus. Det lät, som om en menniska andats helt tungt i den vrå af rummet, som var bakom denne, och hvarest mörkret till följd af skuggan från de båda männen var som ogenomträngligast. Ett ögonblick antog drotsens anlete uttrycket af en, som uppmärksamt lyssnar, men straxt derpå, då intet vidare afhördes, bredde sig ett tryggt leende öfver hans läppar och han fattade helt lugn lyktan samt gick ett hvarf omkrivg pelaren, uppmärk