Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1870, sida 1

— Det är ...? — upprepade drotsen, då det ej tycktes vilja blifva någon fortsättning på hvad herr Magnus påbörjat. — Det är glömska! — utropade slutligen denne och slog sig för sitt bröst — jag vill glömma, drots Krister, glömma allt, den jord der min vagga stod, den borg, der min moder bodde, de träd, den äng, den tufva, der jag begick mitt brott, och de stjernor, som sågo derpå ... allt, allt måste jag glömma... och derute på hafvet, der bland storm och strid, der kan jag glömma, der har jag lugn! Efter en stunds tystnad, som inträdde när Magnus slutat, och hvarunder drotsen setat försjunken i tankar, sade denne, liksom afslutande högt en mening, hvars början han endast uttalat i tankarne: — Och I bären bud från konung Erik till mig, Magnus Bengtsson? — Ja! — blef det korta svaret. Drotsen dröjde, emedan han väntade att få en förklaring öfver hvad han ansåg som något märkeligt, att marskens vän, som på det oroliga hafvet sökte glömska af det förflutna, att han kunde bära bud från den ene till den andre af dem, som stodo marsken emot. Men riddaren lemnade ingen förklaring och tystnaden fortfor. — Medfören I bref, Magnus Bengtsson? -— sporde slutligen drotsen. Magnus upplyste, att konungen gifvit honom muntliga bud till drotsen och hans vänner, men innan han börjat framföra dessa, vinkade drotsen med handen till tecken, att Magnus skulle vara tyst, och reste sig upp. Han tände derpå en hornlykta och tillsade Magnus att följa sig. När de kommit ut i det yttre rummet, svepte drotsen sin kappa omkring lyktan, och de fortsatte derpå sin väg genom slottsrummen, endast belysta af det sparsamma sken, som stjernorna spredo genom de små fönstren. Derute i rymden hade vinden sla