Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1870, sida 2

U cttå a År ÅlÅ)tUt UrlUlåocå man medgifver oss till tröst denna förhandling in extremis. Justitieministern har sagt, att det vore valet mellan monarkien och revolutionen. Derpå vill jag svara honom: Här är hvarken tal om monarki eller revolution, utan om organisationen af diktatorsmakten. Man fordrar att folket skall säga, att det hvarken önskar reaktion eller rerolution; men huru framställes fråga Ministrarne veta det icke ens sjelfva. Det är statsöfverbufvudet, som skall framställa denna fråga på den dag och den timme, som det honom behagar. Måhända, att vi skola få rättighet att församlas f. att rådslå; men hvad ändamålet för våra rådplägningar? Kunna vi få uttrycken ändrade? Folkomröstningen skall bli en errumpling, och ministören gör sig stora illusioner, om den anser, att densamma skulle lugna landet. Hvad är folkomröstningen? Vi ba sett den komma till verlden under gevärssalvornas dån i ett inbördes krig. Statsöfverhufvndet vände sig då till folket och begärde dess stadfästelse. Men nu skall man förbigå oss för att omedelbart vända sig till folket, som vi representera! Hvad skall det bli utaf oss dagen efter folkomröstningen? Förstän I icke, att man begär vårt afskedande? Och I, mina herrar parlamentariska ministrar, I ären af statsåverhafvudet utsedda till att kasta jord på det representativa systemet. Och dock haden I at kronan kunnat lära uppmärksamhet; ty då I b den valprincipens tillämpning på senaten, afslog kejsaren detta med orden: ,Det är mitt prarogativ, rören det icke! På venstra centerns vägnar uttalade markis dÅndelarre sitt erkännande af kejsarens liberalitet, men anmärkte dock, att det gentemot användandet ar folkomröstning hvarken existerade parlament eller frihet. Han bad derföre regeringen att i senatsconsultum stryka ut bestämmelsen om det fortsatta appellerandet till folket. Jules Favre yttrade: Då den personliga makten döljer sig under en konstlad form, så ha vi den hycklande despotismen för oss, och vår pligt blir då att afslöja densamma för landets ögon. on I mötet den 5 dennes fästade sig intresset förnämligast vid en lysande parlamentarisk turnering mellan justitieministern och Gambetta. Då den sistnämnde blef vald till medlem af lagstiftande församlingen, hade han ett stort rykte som talare, egentligen föranledt af det intryck, han hade åstadkommit genom sitt tal för en insamling af bidrag till en minnesvård på solkrepresentanten Baudins graf. I lagstiftande församlingen hade Gambetta emellertid ej förut rättfärdigat sitt rykte som talare. Ilans uppträdande den 5 dennes väckte derföre allmän förvåning. Gambettas föredrag var i början, som alltid, något svagt, men han tog snart upp sig, och eburu han ingalunda skonade majoriteten, utan sade densamma skarpa sanningar, beherrskade ban dock så fullständigt församlingen, att den i tystnad och med oafbrutet intresse åhörde hans föredrag, hvilket räckte i cirka två timmar. Talet var emellertid snarare en utveckling af teorier, än en belysning af den föreliggande frågan. Så uttalade han sig t. ex. mycket skarpt om öfverhus i allmänhet, med undantag af Förenta Staternas senat, hvars betydelse han erkände. Deremot anföll han den belgiska senaten och yttrade till slutet under allmän munterhet: ,Öfverhusen göra i det hela ingen nytta; jag säger detta med all möjlig vördnad för dessa hedervärda församlingar. Om statsöfverhufvudets ansvarighet yttrade han: Den proklameras såsom nödvändig; den är en hyllning, som bevisas nationalsuveräniteten. Men då det gäller att organisera densamma, så heter det: Nej, Gud bevare oss! Statsöfverhufvadet måste sjelf afgöra i hvilka tall, han ådragit sig ansvar, samt huru och när han finner lämpligt att bekänna sina fel. Detta är en parodi på ansvar. Gambetta slutade med följande ord: Jag vet icke, mina herrar, om denna diskussion skall komma Er på den tanken att närmare undersöka enskildtheterna i den nya författningen; men om I icke tvingen denna minister, som är Edert verk, att gå in på Edra idåer, så skall historien säga, att I varit herrar öfver situationen, och bedöma huruvida I hafven uppfyllt Er pligt. Efter talet hördes länge fortfarande bifallsrop från venstern, och Gambetta lyckönskades af många. Justitieministerns svar var emellertid icke mindre lysande. Det var kort, men afgörande. Mot theorierna ställde han fakta och bevisade, att den allmänna folkomröstningen icke var slaf at någon regeringsform, icke ens af republiken, utan att ett folk hade rättighet att rösta efter sin vilja, ,,om det än vore på en Bonaparte. ,Jag bedömer icke fakta, utan endast påminner om dem-, yttrade han. Hela Gambettas utveckling föll samman gentemot de positiva, historiska bevis, som justitieministern med stor skarpsinnighet framställde. Gambetta hade bland annat sagt: ,En allmän omröstning ir oförenlig med monarkien, och det väsendtliga innehållet af hans tal var egentligen blott en snillrik omskri ing af detta obevisade påstående. Ollivier begagnade sig genast af denna svaga punkt och visade utan svårighet, att en monarki, baserad på en folkomröstning, är lika normal och berättigad som en representativ republik på samma grundval. Det praktiska resultatet af dessa förhandlingar är utan tvifvel, att de gifvit en ny bekräftelse på majoritetens i lagstiftande församlingen förtroende till ministerens nit, skicklighet och redliga vilja. Det af senaten tillsatta utskott, som skall pröfva det af kejsaren förelagda senatsconsultum, skall troligen enhälligt antaga detsamma. Samma utskott har äfven uppdragits att utarbeta förslag till de frågor, som skulle föreläggas folket till besvarande vid omröstningen. Efter den lysande seger, som Ollivier sednast vunnit öfver oppositionen, har han icke endast visat stor moderation i sitt uppträdande till motpartiet, utan t. o. m. i det väsendtliga öfvergått till venstra centerns ståndpunkt, såsom den i förenämn1 förhand nmarR af marlia ÅA AAAH — — — —