Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1870, sida 2

1 Fragerfreden. yKRöln. lLelt., som mångå at gånger förut ställt sig på Danmarks sida sF den rordslesvigska frågan, uppträder nu Ju ve äfven mot förstnämnde bdning. yttrande la, sig sålunda: oc IIuruvida danskarne ha skäl eller ej att tänka h. på försvar mot en makt, som nyligen fräntagit sat dem tre provinser; huruvida de ha skäl eller ejlp att vara fiendtliat sinnade mot en makt, som nu so på fjerde året, trots bestämmelserna i Pragerfre-m den, qvarhåller Nordslesvig — allt detta har in-Jat genting att göra med frågan om, huruvida Prcusoi sen skall hålla eller bryta en i den heliga tre-ur enighetens namn afslutall europeisk statstraktat. Si Nordd. allg. Zeit. påstår visserligen, att dan-g. skarne sjeltv äro skuld till fredstraktatens icke-oc utförande, de begärt förmycket. Deremot svi kunde dock killist vara att invanda. Danskarne sef påstå, att de icke be rt annat, än att befolknin-be gen skall omrösta i öfverensstämmelse med Tra-m gerfreden, samt att således befolkningen sjelf skulle I u få bestämma gränsen. Det synes, som om ,,Nordd. s, allg. Zeit. tyst medgifver, att — i så fall —om-Jå röstningen skulle draga en linie söder om FlensI pc Hittills har ingen i 7 and tänkt på att m eller lands n söder om denna s ic anspråk kan grefve Bismarck antud — deruti, att begreppet 8 n. tämdt. Preussen kan säga, att Fle k bur mellersta Slesvig, icke Nords al vig. Lika litet har någon i Tyskland förordat af-. udet af Als och Däppeln. I och för sig 1 le detta alldeles icke vara farligt. Då det le svaga Danmark icke behöfver någon gränsfästning a mot det starka Tyskland, hvarföre skulle då Tysk-in land behöfva någon gränsfastning mot Danmark?fe om vi afträda Dupbeln på det vilkor, att Danmark skulle slopa alla sästningsverk och icke uppk rätta nya, hvad äro då skansarne vid Duppeln fö annat än några likgiltiga sandbankar vid stranden? Men vi ha detta oaktadt allvarsamt tillrådt danskarne att afstå från Däppeln och Als. Militärpartiet i Preussen påstår, att det icke kan undti ara Däppeln och Als, och dervid är intet att in a. Det låter visserligen icke förena sig meds a stränga rätten, att landsdelar, i hvilka ?;,1 ar af befolkningen är dansk, icke återafträdas b till Danmark. Icke heller innehåller Pragerfreden s8: ett ord om, att strategiskt vigtiga positioner skulle ! t: vara undantagna från afträdandet. Men Europa h beköfver fred och är benäget att se igenom singrarne, om Preussen icke blott behåller Als och Döppeln, utan allt, som det för sig anser oumbär-P ligt i militäriskt afseende. T. o. m. Österrike, i:som har ett afgörande ord att säga i denna sak, har ullkannagifdit. att det icke skall motsätta sig ett sådant anspråk. Ingen skall dock kunna påstå, att den militäriskt nödvändiga gränsen räcker d till Aabenraa eller Genner. Men Preussen har, C såvidt oss är bekant, icke ens erbjudit Aabenraat linien. Det a är, att det icke velat afstå det lilla, som erbjudits, utan under många vilkor: 14 klausuler, som alldeles icke funnos i Pragerfreden. J Dessa vilkor angingo den tyska nationalitetens be-m skydd på danskt territorium Det är otvitvelak-d , att Danmark under dylika garantivilkor hvarken kan eller vill mottaga något, och således kunna vi ej heller undra på, att hela verlden — d kanske med orätt — tror, att Preussen endast för Å skens skull ledt dessa fredsförhandlingar medla Danmark. Köln. Zeit. slutar med att ånyo uppmana preussiska regeringen att utföra Pragerfreden på ett sätt, ,som af hela h Europa måste erkännas som ärligt, enär en fortfarande kränkning af en europeisk traktat — huru litet föremålet för tvisten än måtte vara — likväl förr eller sednare måste leda till krig. d FRANKRIKE. Det var först efter två dagars lislig debatt, som striden om folkomröstning, eller icke-folkomröstning — hvilken fråga af a Oilivier var gjord till kabinettsfråga — blef la afjord på det för regeringen lysande sätt,s som vi meddelat. Förhandlingarne började i Å dag åtta dagar sedan på middagen. Alia åbö-b rareplatser, diplomaternas och senatorernas loger voro uppfyllda, och medlemmarne Si af lagstistande församlingen voro talrikare n någonsin tillstådes. De många mini-m d och partimöten, som föregått, hadeshförsatt allmänheten i största spänning, h kildt med afseende på venstra centerns hållning. Deputeraden Grvy tog först ordet. Ha synbarligen öfver-f raskad af Olliviers förklaring om att på stående fot vilja besvara interpellationen om den konstituerande makten, och beklagade, att han icke haft mera tid att teraän g på ett så vigtigt ämne lg G.ry förnekade, att förslaget till senatsconsultum gaf nationen den konstituerande makten. Han yttrade: h Frågan är följande: Ar törslaget till senatsconsultum af den beskaftenhet, att det lemnar nationen den konstituerande makten? Jag svarar bözt och efter min innersta öfvertygelse: Nej! y d:verlemnandet af denna makt är blott skenbart; fä det ligger i orden, men icke i verkliga förhållandena. IIvad är folkomröstningen? Den är medborgaren, tagen hvar för gig utan diskussion, utan rådplägning, utan rättighet att ändra de förslager, b som föreläggas honom, eller att besvara dem an-sä norlunda än med ja eller nej. Medborgaren lemnar ett passivt svar, sedan fakta blifvit li fullbordade, ställd, som han är, mellan afgrunden II och ett godkännande. Detta är omröstningen! O Det är den ställning, i hvilken man bringat den Si stora nationen! Erkänner den nödvändigheten af att förändra sina institutioner, så kan den icke , utiala sig; dess vilja bindes vid en enda mansE hand! Veten I, hvad I uträtten med detta senats-O consultum? I gifven endast nationen att välja Pp mellan ett stillastående, som är omöjligt, och en våldsam revolution, som är oundgänglig. Utan tt taga det förflutna i betraktande, säger jag: ty olkomröstningen kan för framtiden icke vara nåm ot uppriktigt medel för nationalsuveräniteten att så yttra sig; den är blott ett medel för att konfiskera nationalriljan.k Efter Gråvy uppträdde Ollivier, som i ett längre föredrag, lika utmärkt genom skarpsinnighet som moderation, visade, till hvilka öfverdrifter och sofismer, venstern ständigt gjorde sig skyldig. Tillsu slutet resamerade han sin åsigt sålunda: -om någon fråga någonsin blifvit diskuterad, ti r det den, som nationen nu skall afgöra, och! G som — jag angifver icke orden, utan andan der-y uti — skall inskränka sig till följande: ,. Kejsarens regering har från 1552 till 1862 stedt sig på en auktoritär författning. Efter dekretet af den 24 t November 1860 har den genom en serie af oald brutna framsteg mer och mer gått i riktningen af te en mera liberal författning. Förändringen har nu g sått längre än till enskilda delar af författningen; b den är sullsärdig. Vi beg derföre af solket, 7 att det skall gifva samma stadsästelse åt den li-li berala författningen, som det gaf åt 1852 års för— fattning. Då skall vår styrka att försvara friheStep t