Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1870, sida 2

Ach ILIAILLITAdA. som ett vil öfverlagdt, frivilligt och konpqvent verk. Men en följd af folkomröstningen torde blifva, att agitationen förl! den n. v. lagstiftande församlingens upp-: lösning och utskrifningen af nya val skallls på nytt förekomma och kanske med för-t ökad styrka. Som man af ett telegram sett, ha Olli-t f vier och Jules Janin blifvit valda till medlemmar af Pacademie francaise, der Ollivier skall intaga Lamartines plats. Det säges, att grefve de la Grange skall). i senaten föreslå, att presidenten i denna församling skall väljas af densamma. Den of la tidningen innehåller en i se, som undervisningsminitern Sågris utfärdat till prefekt hvilken do uppmanas att på det ifrigaste verka för folkundervisningens befrämja ande. onvielle, hvilken för sitt brutala uppträdande insör den höga domstolen i Tours domdes till 10 dagars fängelse, erhöll friheten den 5 dennes. Republikanerna i Tours hade till hans ära anordnat en bankett, som bevistades af c:a 300 personer, och en ännu större hop åtföljde honom vid afresan till bangården. Fonvielle har afrest till Lyon, der han, som bekant är, uppträder som kandidat till lagstiftande församlingen. Till följe at de föresallna oroligheterna har Yecole de medicine blifvit tillsluten. På börsen i Paris väckte i Onsdags berättelsen om en ovanligt storartad förskingring af anförtrodda medel den största sensation. En af huset Rothschilds äldsta employter hade då sjelf öfverlemnat sig i rättvisans händer, och den summa han förskingrat Järer enligt beräkning öfverstiga 2 millioner francs. ! ITALIEN. I Konciliet i Rom synes närma sig en allvarsam kris. Påfven och hans ultramontana anhängare äro mera in någonsin fast beslutna för att trotsa allt sundt menniskoförstånd och den allmänna opinionen i hela den upplysta katolska verlden, öfverväldiga minoriteten och genomföra både dogmen om påfvens oselbarhet och de skrifvelser, i hvilka kyrkans lärosatser äro uppställda i sammanhang samt uttryckta i den skarpaste och strängaste form, i det till hvarje sats lägges ett anathema, i fall man ej vill tro derpå. Vid läran om skapelsen utsträckes fördömelsen icke blott till egentliga gudsförnekare, utan äfven till dem, som hylla en pantheistisk och materialistisk riktning, ja, t. o. m. till så oskyldiga åsigter, som den, att ,,Gud skapat verlden, icke af sin för all nödvändighet oberoende vilja, utan med samma nödvändighet, hvarmed han älskar sig sjelf. I I afseende på uppenbarelsen uttalas sördömelsen öfver hvar och en, som tror, att Gud kan erkännas af menniskans natur-; liga förnuft, eller som icke vill erkänna bibeln som fullständig i alla dess delar, .Såsom kyrkomötet i Trient förklarat densamma för helig och kanonisk; och i afhandlingen om tron förbjudes det att hysa meningar, som kyrkan förkastat, eller att bäfda vetenskaperna och deras resultater atan hänsyn till den katolska kyrkans lära. Men är den del af konciliets digra opus, som handlar om tion, sträng, så är det e med den del, som handlar om Här är det nemligen så många fördömelser, att knappast någon katolik skall kunna undgå att fällas antingen af den ena, eller af den andra; ja, utom Rom finnes i Europa intet katolskt land, hvars folk och regering ej öfverträdt dessa förbud. Om man således icke vill tro, att Kristi lära är tillstädes i ett särskildt, 1 Kristus sjelf grundlagdt samfund, och a den af honom mottagit en fast och för! änderlig ordning, utan i stället tror, att den enskilde i och för sig kan på rätt. sätt iakttaga och utöfva kristendomen; att: kyrkan i sin helhet är en innerlig och osynlig gemenskap, och att kyrkans författning, likasom andra menskliga samfund, är underkastad förändringar, alltefter de olika tidsförhållandena, så blir man fördömd. Likaså går det hvar och en, som vågar tro, att den kristna kyrkan icke är ,,en endå lekamen, utan omfattar flera olika samfund, som hvar för sig bilda en lem deraf; eler att villfarelser kunna insmyga sig i kyrkan; eller att den katolska kyrkans ofördragsamhet mot alla andra sekter icke är föreskrifven af Gud; eller att man i trosangelägenheter kan ha olika meningar, och derföre bör tolerera alla sekter. Icke bättre öde förestår den, som tror, att kyrkan till en viss grad är ett samfund af likställda, samt att biskoparne visserligen ha embete och tjenst i kyrkan, men ingen egentlig regeringsmakt; att kyrkan nog med råd och förmaning bör leda, men icke genom yttre dom och påsliga straff tvinga de vilsesarande och motstridiga; att den sanna kristna kyrka, utanför hvilken ingen kan bli salig, är en helt annan än den romersk-katolska, eller att påfven icke genom gudomlig rätt är S:t Peters efterträdare i primatet samt derföre har full och högsta domaremakt öfver hela kyrkan. Ja, t. o. m. med afseende på förhållandena i staten uppställas lärosatser, som följas af bannlysningar; sålunda är det icke blott förbjudet att tro, det kyrkan i staten är underkastad den verldsliga regeringen, eller att det oberoende, som Kristus tilldelat kyrkan, icke kan bestå vid sidan af den högsta verldsliga makten; utan man blir äfven stra -ma am man nynsstsr att dan malt D