Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1870, sida 1

en rubbning af Första kammarens karak ter. Och då man verkligen ännu på viss håll bar, ur denna synpunkt, en vidskep lig bäfvan för en inskränkning af de hö gre beskattades inflytande vid landstings valen, så var det ingalunda att vänta at Första kammaren skulle uti här ifrågava rande punkt gifva vika just nu. Men mai hade likväl väntat, det den omständighe ten att vid sistlidne riksdag isen blef bru ten genom den i afseende å städerna be slutna åtgärden, i förening med de myc ket lugnande rön man haft tillfälle gör: med afseende å tillämpningen af den då genomförda förändringen, skulle hafva nå got ökat deras antal, som funno klokhej och billighet fordra någon eftergift äfver i afseende å landsbygden. Utgången vi sade likväl snarare ett motsatt resultat IJag skrifver det hufvudsakligen på räkningen af frih. De Geers uppträdande emot reformen. Man var inom kammaren alltför benägen — dels för den kära maktens skull och dels för de politiska farhågornas — att votera i denna riktning för att icke ett uttalande såsom II. Exc. hr jostitiestatsministerns skulle blifva ett godt Istöd för beslutet att verkligen göra det, och så begaf det sig, att majoriteten emot 1 —— — reformen blef relativt större och minoriteten för densamma relativt mindre än förlidet år. Då afgåfvos 78 röster emot, 26 ör; nu 77 emot och blott 18 för. Ni torde ha iakttagit att frih. De Geer sicke baserade sitt motstånd på några besfarade politiska vådor af förändringen, Jutan att han försvarade det bestående helt och hållet med afscende på de kommunala förhållandena. Det argument, med hvilket han sökte visa, att röstöfvervigten i de stora egendomsegarnes hand har ett berättigande, utgjordes af påståendet, att den store godsegaren representerar sina underhafvande, hvilka sakna egen rösträtt. Jag vill icke nu diskutera denna åsigt, utan blott påpeka, att frih. De Geers uttalande ger vid handen, att någon förändring med afseende å rösträtten på landet ej är att motse under den nuvarande ministerens tid, för såvidt icke den skulle inskränka sig blott till en begränsning af den rösträtt, som grundar sig ensamt på inkomst af kapital och arbete; ty i den punkten tycktes frih. De Geer icke obenägen för en eftergift. Såsom Ni torde ha funnit, har frågan om den kommunala rösträtten på landet ingalunda varit agiterad med någon kraft, jemförlig med den, som hade utvecklats för att genomdritva förändringen af röstmaximum i städerna, och förklaringen på detta förhållande torde ligga i den omständigheten, att man på landet är temligen van att rösta efter hemmantal och derför ej finner de stora egendomsegarnes öfvervigt så stötande. Men för min del tror jag, att de konservativa handlat oklokt ur sin egen synpunkt, då de icke begagnat sig af tillfället att med den ringa, mera skenbara än verkliga, eftergift, som nu var ifråga, bryta udden af ett agitationsmedel, som säkert icke skall lemnas obegagnadt så länge det finnes, och medelst hvilket man icke utan framgång skall utbreda föreställningen om ett de rikes förtryck, utöfvadt mot den stora massan af landets innevånare. Man förbiser, tyckes mig, här i landet alltför mycket vådorna af sådana föreställningar, då de blifva den stora massans gemensamma tillhörighet och då de stöda sig på så öppendagliga orimligheter och missförhållanden, som de, hvilka ligga i våra kommunala rösträttsbestämmelser. Vi ha hittills varit här i landet temligen befriade från de socialistiska villornas smitta; men det är fara värdt, att om de skulle en gång börja hemsöka våra bygder, man genom bibehållande af sådana lagar, som den här ifrågavarande, bereder dem en mycket tacksam jordmån. Och huru stor andel tror man väl att sådana lagar ega i den likgiltighet, det hån till och med, hvaraf man så ofta ser sorgliga yttringar hos dem, som vända fosterlandet ryggen för att försöka sin lycka på andra sidan oceanen, i frihetens och jemlikhetens land? Eller kan det vara likgiltigt, hvilken stämning som är rådande hos den stora mängden om en dag landets söner uppkallas ETNISK ES brinna i hans ögon, det senare låg som ot löje på hans snetsade linn