Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1870, sida 1

tycktes brinna i hans ögon, det senare läg som ett frostigt löje på hans spetsade läpp. — Eder nådige herre? — upprepade herr! Magnus och såg på drotsen med ett uttryck af förvåning, men icke leende, utan dyster, nästan hemsk, som om något helt annat fylt hans själ och detta blott varit en fråga af undseende för den gamle herren. — Nu sitter ulfven på kyrkotorn och dufvan biter både tår och lam! — yttrade drotsen, inledande dermed hvad han ville säga om den uppoch nedvända verlden, hvarpå han tillade — I skolen se, Magnus Bengtsson, I skolen se, när det väl börjar gå bakut en gång, så går det sedan med besked ... Nu, jag siger, nu är herr Carl Knutsson herre i Sveriges land, och fast han kunde vara min sonson, så visst som han är min systerdotters son, så måste jag böja mina grå hår för honom likervis som om jag vore den ringaste sven . .. Faller det eder icke underligt före, Magnus Bengtsson — tillade drotsen etter en stunds uppehåll — jag, Krister Nilsson, som fick mina riddarsporrar, innan ännu herr Carl var född, jag som varit med i riksens vigtigaste ärenden allt sedan drottning Margareta Waldemars dotters tid, Gud hennes själ nåde, och setat i riksens råd, innal marsken ännu fylt sitt första tiotal af år, sumt nu sedan tre år tillbaka varit riksens drots, jag som således borde vara den högste i riket näst konungen, jag måste finna mig uti att taga slott och län af den unge mannen, min käre son... finnen I det icke underligt, Magnus Bengtsson, är ej verlden vänd upp och ned ... klifver ej nu laxen i eketopp och hoppar ej ckorren på hafsens botten, så sägen mig det! (Forts.)