Bland de angelägenheter, som stått på dagordningen och med afseende å hvilka man mera allmänt önskat och hoppats en reform, intager väl otvifvelaktigt kommunalfrågan främsta rummet. Härmed vill jag dock icke hafva sagt, att någon, som varit liten smula inne i förhållandena här på platsen, gjort sig några illusioner med atseende derå, att den nu i främsta rummet estersträfvade reformen — en begränsning af röst-accumuleringen i landtkommunerna — skulle denna gång hafva utsigt att gå igenom. Man hade redan vid sistlidne riksdag, då en eftergift gjordes med afseende å röstmaximum i städerna, tillfälle att iakttaga det Första kammaren ställde ett kompakt motstånd mot en lika beskaffad reform i afseende å den kommunala rösträtten på landet. Dertill kom, att utgången af de sednaste valen till Andra kammaren och den nyvalda kammarens hållning under denna riksdag ingalunda varit egnade att skingra sarhägorna hos dem, som frukta hvarje förändring, som kan ens i aflägsnaste mån hota med