Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1870, sida 1

— I anseende till den stora nöd — så slutade han — och det elände, hvari rikets män lefvat under de sist gångna åren allt sedan Engelbrekt kom med bondehärer, hafva några behjertade män, till hvilka vi alla kunna sätta förtroende — de voro tolf till antalet, och han uppräknade deras namn — hafva dessa goda herrar med mycken omhugsan utarbetat ett förslag, som utom all fråga skall, om det blir af eder, gode berrar och män, antaget, återföra lugn och fred i riket. Det är, som I väl veten, på kallelse af dessa tolf, som vi nu äro här församlade, och månde nu de sjelfva gifva oss att veta, hvad de hafva till båtnad för riket kommit åstad! En af de tolf rådsherrarne reste såg och framstälde i sin ordning det stora och vigtiga arbetet, som han och de öfrige utsedde haft för händer, äfvensom de stora svårigheter, som de haft att öfvervinna. — Vi hafva haft stor omak — sade han — och likväl återstår oss ännu det vigtigaste, som vi dock icke se någon dager att kunna bringa igenom utan på det vilkor, som vi här vilja framlägga och för hvilket vi här hafva sammankallat eder. — Efter mycket ordande kom den ädie rådsherren fram med det vigtiga vilkoret, hvars uppfyllande erfordrades för att de skulle gå i land med sitt uppdrag. — Hvad som vi nu fordra för att komma till ett för oss alla godt slut på vårt arbete, det är hvad som fordom någon gång varit brukligt i vårt land, såsom under den nådige herren, konung Magnus Eriksson, Gud hans själ nåde, nämligen, att I alla beseglen oss ett bref, att hvad vi göra, det skall blifva vid makt och att vid heder och ära ingen någonsin går derifrån. När rådsherren slutat, blef det en stund alldeles tyst i salen, men ingen tycktes hafva något att invända mot hvad ban yttrat. Sannolikt anade ingen, hvad som här i sjelfva verket var fråga om, och var det någon som anade oråd, så hade han