Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1870, sida 3

londinia 2 Är det detsamma som London? Icke alldeles. London var blott en liten del af det nuvarande Londinia, som räknar vid pass 12 millioner invånare. Vi gingo, och på vår promenad genom gatorna kom jag händelsevis att yttra, att det var förvånande varmt till att vara i Januari månad. Deri tar ni tel; det är tvertom temligen kallt. Men ni lägger icke märke till att vi befinna oss i det inre af staden. Om ni vill undersöka den varma luftström, som uppstiger ur den med fina hål genomborrade hällen vid er fot, skall ni finna, att ,.sällskapet för tördelning af uppvärmd luft rätt väl uppfyller de förbindelser det åtagit sig. Om ni vill se uppåt, skall ni också fiuna att snön på glastaket redan smält genom den starka värme vi hade i morse, Då jag upplyfte mina ögon, säger förf., märkte jag, att gatan verkligen var betäckt med ett glastak; temligen länga och breda glasskifvor voro förenade med ett tunnt gallerverk, och med stora mellanrum voro der anbragta öppningar för att underhålla ventilationen. Befinna vi oss i en s. k. passage vitrå? Det göra vi visserligen; men det som man i 19:de århundradet fann endast på några få ställen i större hufvudstäder, skall ni nu finna så godt som öfver hela Londinia. Så länge vintern fortfar, kan jag förstå, att det måste vara en mycket behaglig inrättning för invånarne, men om sommaren måste det ju vara brännande hett under detta glastak? Visst icke. Samma sällskap, som om vintern anskaffar den nödvändiga varma luften, drager om sommaren försorg om en kall luftström. Detta går mycket lätt för sig. Redan för ett par århundraden tillbaka kunde man ju fabricera is under den varmaste sommartiden. Låter man nu luften passera öfver is, innan den genom de med fina bål försedda hällarne uppstiger på gatan, så vinner man derigenom, att temperaturen blifver ungefår densamma hela året om, öfrigt går man tilläga på alldeles samma sätt för att uppvärma ummen i husen. Man öppnar en kran, genom hvilken den varma luften utströmmar. På samma gång uppkonaner en rätt behaglig luftvexling, utan att man behöfver utsätta sig för drag. Tillat mig fråga hvad slags metall man använder till det gallerverk, som sammanhåller glasskifvorna öfver gatan? Det tyckes icke vara jern. Nej, det tunga jernet skulle vara långt mindre lämpligt dertill än aluminium, hvars specifika vigt är lika med glasets. Dessutom motstär aluminiet också mycket bättre luitens ir an. Man använder nu i det hela taget aluminiam till många föremål, som förr förfärdigades at jern, sedan man år 1950 upptäckte den nya metoden, enligt hvilken man kan frambringa aluminium af gammal mursten, sönderslagna lerkärl och pors! Etter att hafva besökt en stor utställning, der, man kunde se landskap, geuremålningar och porträtter, somliga i kroppsstorlek, alltsammans fotograsier med föremålens af solljuset påtryckta narurliga färger, kom författaren tillika med sin följeslagare till en stor, vacker aluminium-gallerport, hvaröfver stod skrifvet: nationalbibliotek. I Då man kommit innanför porten såg man, så långt blicken kunde nå, en ofantlig mängd byggnader, som snarare liknade en liten stad än ett bibliotek. Här var en så stor mängd böcker hopad, att t. ex. en utomordentligt lång sal endast innehöll verk om flugor och mygg. En mängd embetsmän voro sysselsatta dels med att vägleda de talrika besökande, dels med att utarbeta kataloger och göra utdrag åt lärda, hvilkas tid icke tillät dem att genomläsa allt, som var skrifvet öfver deita ämne. En af dessa embetsmän var sysselsatt med att på kollodiumhinnor ytterst försigtigt uppklistra de nästan till stoft förvandlade bladen i en bok, sä att man kunde läsa det uppklistrade bladet. På titelbladet såg man att denna bok var tryckt år 1860; nästan alla böcker från denna period, berättade man, befunno sig i samma tillstånd, hvilket härrörde deraf, att man då för tiden tryckte böckerna på ett slags med chlor blekt papper, som var mycket tunnt och ohållbart, af hvilken anledning endast få böcker från denna tid ännu funnos i behåll. Sedan man ytterligare hade besett åtskilliga andra mus6er och samlingar, hade mörkret börjat att falla på; på gatorna var det emellertid ännu, ljust som om dagen. Gas eller andra dylika belysningsmedel, som kunde utsända ett sådant klart sken, såg man icke till; deremot såg man högt uppe öfver husen ett bländande ljus, ett slags sol, som spridde sina strålar åt alla håll; dylika solar kunde man se öfver alla gator, flera eller färre allt efter gatornas längd. Det var det s. k. solarljuset, ett ljus, som ästadkoms med tilihjelp af. magnesium, och som genom speglar och lins-inrättningar verkade alldeles som solljuset; dessutom var det genom en förenklad tillverkningsprocess ingalunda dyrt. i Då jag om aftonen, säger fö inträdde i mitt hotell, förvånade det mig att allt var så tyst, oaktadt mer än 50 främlingar bodde i hotellet. Anledningen härtill blef emellertid klar för mig, då jag inträdde i den stora församlingssalen och här hörde en svag, men särdeles vacker musik. Det var som om jag hörde en menniskoröst, men jag , kunde ingendtädes upptäcka någon sångare eller sångerska. Midt i salen, på ett bord, stod en! liten ; det var just derifrån tonerna kommo. Jag skulle hafva hållit den för en speldosa, om jag icke bade sett en mängd mycket allvarliga män böja sig ned öfver den och under den djupaste tystnad lyssna till de toner, som utgingo, derifrån. Då musiken upphört, fick jag veta, att instrumentet var en s. k. telefon; med tillhåelp af detta och den elektriska strömmen kunde man, leda menniskorösten långt bort från det ställe, der sången utfördes. Jag minn att man redan 1861 bade anställt försök med ett sådaut instrument. (Forts.) 4 Blandade ämnen.