Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1870, sida 3

IIurn ser verlllen ut, eller hur har man det om 200 år? När man jemför försvunna århundraden med menniskoslägtets nuvarande tillstånd, påtränger sig ofrivilligt den frågan: Huru skola samfundsförhållandena taga sig ut i kommande århundradens spegel? Skall det storartade och mångsidiga framåtskridande, som gjort sig gällande ända till sednaste tid, fortfara? Besvara vi denna fråga jakande — och i verkligheten är iu icke ett tillkakagående tänkbart, sedan boktryckerikonsten förebygger, att ens det minsta spår af den sramåtskridande menniskoanden går förloradt — så framställer sig åter den frågan, till hvilken höjd det oafbrutna framåtskridandet skall lyita våra efterkommande, och på hvad sätt de tallösa frön nutiden har utsätt, skola utveckla sig. Genom att fördjupa sig i betraktelser öfver detta ämne, genom att tänka tillbaka på förutsägelser af Baco redan i 13:de århundradet och sedermera af Newton och Galilei, om hvad som i framtiden skulle kunna uträttas genom naturkraftens tillhjelp, och genom att sammanställa detta med bland annat de förvånande resultaten af nutidens maskinbyggeri, med elektriska telegrafer, jernvägar, ångbätar, gasbelysning o. s. v., har en holländsk naturforskare känt sig manad att företaga en utflygt på det tillkommandes område och tänka sig den möjliga lösningen af nutidens problemer på naturvetenskapens område om 200 år. Resultatet af denna utflygt har han framlagt en liten bok. Utan att fästa någon tillit till dessa resultater men som reseskildringar i allmänhet och en sådan som denna isynnerhet väcker intresse, rå vilja vi följa honom på hans resa. På sin väg i tankens utflygt kom han till en stor, obekant stad. I den utkant af staden, der han befann sig, höjde sig en stor praktbyggnad med ett högt torn, hvarpå sågs en urtafla med en mängd olika siffror i kanten. Då han förvånad stirrade på denna tafla och på sin omgifning i allmänhet, närmade sig en äldre herre, hvilken, då han, som han sade, kunde se att den andre var en främling, välvilligt erbjäd sig att gilva honom de upplysningar han kunde önska. Förf. mottog med tacksamhet tillbudet och frågade då först om den stora taflan angaf tiden, och hvilken tid på dagen det var. Hvilken tid menar ni? frågade den främmande: den verkliga, medeltiden eller den aleutiska ? IIvar och en af dessa tre tidbestämmare har sina egna siffror och sina egna visare. Verklig och medeltid känner jag nog till, men hvad menar man med den aleutiska tidsbestämmelsen? Härpå svarades: Sedan hela jorden blifvit omspunnen med telegraflinier, och telegrammerna i ett nu flyga i alla riktningar öfver jordklotet bar man blifvit nödsakad att bestämma en allmän, för hela verlden gällande tid för att undgå oreda, särdeles i handelssaker, der det ofta just beror på det noga bestämda tidsmomentet. Genom en öfverenskommelse mellan de olika stationerna har den största ön i Aleutiska ögruppen blifvit härtill utsedd. Så snart solen går upp på ostkusten af denna ö börjar dagen. — Har ni för öfrigt lust att bese några andra at Londinias märkvärdigheter, så skall jag med nöje visa er dem.