Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1870, sida 3

(Insändt.) Till Red:n af IIand.och Fjöf.-Tid:n! I förlitande på Eder opartiskhet och nit för det rätta våga vi anhålla om plats för följande: I II-T. Aj 71 af d. 28 Mars läses: ,Afslaget till K. M:ts proposition om anslag till förbättring af de examinerade folkskollärarnes aflöning skulle vi beklaga, derest vi ej hörde till dem, som anse att folkskolan bör hänvisas till kommunernas egna tillgångar m. m. Deraf synes, att Red:n anser behösligt, att skollärarnes löner förbättras, och gerna skulle unnat dem, som tjenat nitiskt och troget, en välbehöflig hjelp; men finner det likväl ej beklagligt att så icke skedde, emedan sättet för denna löntillökning strider emot Edra åsigter. Vi beklaga deremot mycket, att både ri gering och folk änvu i våra dagar kunna törti. kas och öfverröstas af ett öfverhus, som ej bebjer tar folkupplysningens sanna värde. Vi kunna ej finna någon orättvisa i den af regeringen töreslagna utvägen, utan finna tvertom deruti en landsfaderlig omsorg om alla sina undersåters väl. Så länge regeringen anser sig behöfva att utöfva det förmynderskap öfver kommunerna, att den bestämmer skollärarnes arbete både till art och omfång, så är det väl ej för mycket att reg:n vill ifva lön åt dessa sina tjenstemän? År det rättisare att antaga en tjenare, föreskrifva hvad han bör göra, se till att han gör det m. m., men sordra att ban skall uppbära lön af en annan? Kan man vänta att allmogen (föräldrarne) skola vara frikostiga emot skollärarne, så länge de ej få bestämma dessas arbete? Är icke folkskolan en riksangelägenhet såväl som clem.-läroverken? Hvilken orättvisa ligger då deruti att ställa löneregleringen å samma grund? Ar det mera orätt att städernas innevånare bidraga till folkskolans underhåll, än att allmogen underbåller lärdomsskolorna och likväl sina egna? Sålänge skollärarne hänvisas till kommunernas frikostighet, komma de att behandlas icke efter förtjenst, utan efter godtycke, råd och lägenhet. Detta visste pluraliteten af ,,andra kammarens män. Ileder åt dessa! — Är det då icke att beklaga att folkets uppfostrare sakna uppmuntran, sakna dagligt bröd? Är det ej att beklaga, att ett förstärkt utskott är så enväldigt, att en huld regerings billiga begäran och ett helt folks representanters önskan derigenom afslås? Vi fråga blott. Svara den som kan! Vi tro ej att saken förlorar derpå. En ropandes röst i öknen. Det är just åsigten att folkskolläraren må göras till statens tjensteman, som bestrides af hvar och en, som icke älskar centralisationen, utan föredrager ett fritt kommunalt lif. Folkskoleförordningen föreskrifver visserligen de läroämnen, som böra förekomma i folkskolan — och detta med ta — men ordnandet af undervisningen r öfverlemnadt till skolrååen, under domkapitlens kontroll. Staten har dermed ingenting annat att skaffa än hvad som ligger i den uppsigt och det rådgifvande uppdrag, som tillkomma de af chefen för Ecklesiastikdepartementet förordnade inspektörer. Och längre bör man ej, enligt vårt förmenande, gå, likalitet som vi vilja, att prester och kyrkobetjente skola aflönas af staten. Det är då endast ett kort steg dertill, att de ätven skola tillsättas af regeringen, ty rätten att tillsätta en tjensteman sammanhänger nära med skyldigheten att aflöna honom. Det vore en farlig sak att komma in på denna väg, och må kommunerna härvid icke uppoffra sin förstfödslor ätt för en grynvälling, äfven om denna vore ganska god och hungern för tillfället svår. Men landstingen hafva här en mission att fylla. Så vilja vi ock hafva länet till skoldistrikt för allt undervisningsväsen. Beträffande ins:us yttrande, att landsbygden bidrager till elementarläroverken, så bör man ej glömma, att dessa skolor också stå öppna för landsbygdens barn, bvilka ock i hög grad deraf begagna sig