Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1870, sida 3

af förlidet år gjort sig skyldig till bedrägeri på så itt, att hon ingått i en vid Vesterlånggatan belägen butik, der begärt att få köpa en kappa och en paraply, samt sedan anhållit, att ett af de i butiken anställda fruntimren skulle få följa henne till ett namngifvet ställe på Malmskillnadsgatan, der liqvid at hennes husbonde skulle erhållas. Ankommen till huset, bad hon det medföljande fruntimret gå upp förut och stannade sjelt qvar i nedra förstugan, hvarefter hon hastigt aflägsnade sig. Förut hade hon dock som ett slags pant lemnat ett paket, som hon medfört. Vid öppnandet befanns detta paket innehålla en massa skräp samt ett bref, hvari hon bad om förlåtelse för det telsteg, till hvilket nöden drifvit henne, samt vid .sin själs salighet lofvade att inom ett år ersätta det stulna. Hemkommen, uppgaf hon tör sina föräldrar, att hon bekommit sakerna till skänks af den person, hon sedan utgifvit som sin fästman. För att ännu mer styrka dem i tron på dennes tillgifvenhet, hade hon genom annan person låtit, efter koncept. som hon sjelf lemnat, skrifva till fadren ett bref i dennes namn, hvari han förklarade sig vilja sörja för E:s framtid och gifta sig med henne, så vida denne härtill gåfve sitt bifall. Föräldrarne gladde sig naturligtvis öfver detta för en flicka af hennes samhällsställning fördelaktiga anbud, och gåfvo med glädje sitt bifall, hvilket de, såsom icke skrifkunniga, uppdrogo åt dottern att skrifva. Ilon skref detta bref i deras närvaro, men afsände det ej. Tvenne af Josefina E:s ungdomskamrater, Clara Walkman och Lovisa Eriksson, hördes derefter. Isynnerhet den första syntes särdeles upprörd och kastade sig vid inträdet i rummet gråtande i Josefinas armar. De hade dock inga upplysningar af vigt att lemna. Dagarna efter mordet hade de varit flera gånger tillsammans med den tilltalade, men icke i hennes sätt märkt någon förändring. Hon hade för båda visat guldklockan och ringen, hvilka hon uppgaf att hon fått sig hitsända från sin i Smedjebacken boende fästman. Efter hvad de uppgåfvo, bade de ej brytt sig om att taga reda på hvem denne var, då Josefina ej sjelf lemnat dem någon upplysning derom. Hon bade sjelf uppläst namnet, som stod i ringen, hvilket hon uppgaf vara sin fästmans mors slägtnamn. Dagen före mordet hade Josefina varit uppe hos Lovisa Erikson och framtagit samma snöre, med hvilket hon sedan utförde mordet. Detta snöre uppgaf sig den anklagade hafva för längre tid tillbaka fått af sin far, för att dermed kunna uppfasta sina kläder och skydda dem från smuts; hon hade sedan tillfälligtvis kommit att fortfarande bära det i klädningsfickan. Under det Lovisa satt och sydde hade Josefina kastat snöret om hennes hals; denna bade dock endast tagit det som ett skämt och icke fästat sig härvid. Sist inkommo de olyckliga föräldrarna. På af polismästaren framställd fråga, om den anklagade ville se sin far, jakade hon gråtande dertill; — under den tid deremot, då modern var inne, var E. utförd ur rummet, enär man ej ville att något skakande uppträde skulle ega rum inför de talrika åbhörarne. Båda endast bekräftade hvad som förut omnämnts: att dottern Onsdagsaftonen hemkommit omkring klocken 9, utan att någonting kunde märkas på henne med anledning af hvad som förefallit. Hon tände ljus och framtog derelter de röfvade sakerna, samt det köpta klädningstyget, hvilket allt hon sade sig hafva fått a! sin fästman. Modern hade dock märkt, att hon var orolig under nattens lopp och att hon flera gånger vaknade, men trodde sig få tillskrifva detta den upprörda sinnesstämning, som hon antog vara en nödvändig följd af den oväntade lyckan, som träffat Josefina. Under de följande dagarne hade hon visat sig särdeles öm mot de sma, hon hade lutat sitt hufvud mot moderns knä och gråtit, en yttring af ömhet, som hon aldrig förr varseblifvit hos dottern. Josefina E. lärer, enligt föräldrarnas och de afhörda vittnenas intyg, haft ett ganska häftigt lxnne — ett arf efter fadern — men hon var lät försonad och visade sig vanligen mycket glad och vänlig. Under förhöret visade hon sig mycke uppskakad, men besvarade redigt och klart alla till henne ställda frågor. Förhöret räckte mellar klockan half 2 till närmare klockan 4 e. m. (P.-T) rr