Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1870, sida 3

var om möjligt mera besynnerlig, än han plägade vara. Han småskrattade, i det han pekade med tummen bakom sig och sade: — Någon vill tala vid eder derute, Nils Bosson! — Men någon kan vänta! — svarade Nils i samma skämtsamma ton och ville fortsätta sin väg. : — Döden väntar alltid, hahaha — skrattade riddaren och drog sig tillbaka. Nils såg sig om mot dörren, och han skymtade der det välbekanta ansigtet af Herman Bermans sven. Detta förändrade med ens hans beslut; ty efter hvad han kände om den svennen, så måste det vara något af synnerlig vigt, då han kunde våga sig så långt in i slottsgemaken för att få ett samtal med den han ville, och Nils bad derför Thord gå förut till systern, så skulle han sjelf snart komma efter. I detsamma spelade musiken upp, och de dansande ordnade sig på nytt. Men Nils skyndade till den väntande svennen och försvann med honom. Ungefär i samma stund lemnade herr Jöns Bengtsson (Oxenstjerna) den krets af herrar, i hvilkas samtal han varit en temligen likgiltig deltagare. Derför var det också knappast någon som lade märke till hans bortgång, och han skred äfven så stilla framåt genom rummen, att, om någon betraktade honom, denne snarare tagit honom för en i sina tankar försjunken man, livilken utan bestämdt syfte förflyttade sig ur det ena rummet i det andra, än för en som lät sin gång bestämmas af en uppgjord plan. I det sista rummet, som herr Jöns på detta sätt genomvandrade, befann sig marsken i samtal med sin svärfader, riddar Carl Ormsson, och några andra. Han var den förste som lade märke till den ensamme prelaten. — Hvi gången I så ensam midt i glädjen, frände? — sade han och förmådde dermed den tilltalade att stanna. (Forts.)