Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1870, sida 2

te var väl i allmänhet strängt och allmen ett drag kring munnen utvisade tillnågot godt och mildt i hans skaplynne, på mma gång som blicken uttryckte klokhet och fasthet. De båda prelaterne samtalade ifrigt med hvaraudra vid de gingo gatan fram, och mäster Peders anlete fick dervid ett högst eget uttryck, som om han bitit i ett suräpple, hvilket han mot sin vilja nödgats äta upp. — Den fromme herr Jöns Bengtsson — sade han — var hos marsken i går... men stigen in, herr Nils, och tagen till bästa hvad en sådan karl som jag kan förmå... I skolen se det dröjer en stund, innan marsken kommer åter — han förde vänligt ungersvennen in i sin kammare och framsatte ett krus öl, hvarpå han fortsatte: — herr Jöns kom ull honom, ja... se jag var inne hos Hans varl marsken, jag ock, sast jag var i det inre rummet och dörren stod öppen, och de ädle herrarne talte helt högt, så jag hörde hvarje ord... gamle riddar Carl Ormsson satt hos marsken, när herr Jöns kom. och det gaf honom anledning att genast spörja om jungfru Karin och om det nu förestående bröllopet. — Det var hvad jag minst af allt trodde, att den ädle herr Jöns skulle befatta sig med slikt — anmärkte Nils. — Det kommer dock på ett ut, hurudan nålen är, bara den ärar tråden igenom — smålog mäster Peder — och här ligger något under, det skolen I se, ungersven. Vi se blott nålen, men tråden se vi icke... Under vanliga förhållanden skulle mäster Peders skarpsinnighet väckt ungersvennens skrattlust, så knipslug såg han ut under sina buskiga ögonbryn, men nu fingo hans ord en djupare betydelse. — Men I gissen till tråden ock, mäster Peder, det ser jag på eder — yttrade Nils.