Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1870, sida 1

jmed guldbågar lägo på ett bord, me uret, portemonnaien och en ring, han vigselring, som han alltid brukade bärs voro, såsom sagdt, försvunna. Dolise satte sig genast i verksamhet och gjord sina efterspaningar under Thorsdager dock utan resultat. I går var det helg dag. Undersökningen fortsattes visserli Sen, men man sväfvade ännu i okunnig het. I dag på morgonen listes såväl Dagbladet som i Dagens Nyheter en an nons, i hvilken utlofvades 150 rdr i belö ning till den, som kunde ,tillrättaskaffett sistljane Onsdags afton förloradt guldumed silfyertafla utan siffror, guldvisare Jen öppning der siffran Tolf annars hal sin plats och hvarest hvarje timme i sir stur visar sig. Skulle uret icke kunna erhållas, men upplysning lemnas om hvem som innehaft och innehar detsamma, lemnas dock ofvannämnda belöning. Detta verkade. En kopparslagaregesäll , infann sig på Dagbladskontoret för att slemna upplysning om uret och hänvisades I derifrån till polisen. Uret innehafves, förklarar han, af en flicka som heter Jossesina Eklund och bor på Kungsholm vid Pipersgränd. Polismästaren Östlund och kommissarien Cederborg, chef för detektiva polisen, begåfvo sig genast till det uppgifna stället, anträffade Josefina Eklund och ej blott det efterlysta uret, utan äfven öfriga från hr Montan tagna eskekter. Polisherrarne behöfde icke använda stor möda på bekännelsens framlockande, ty Josefina Eklund erkände genast, att hon med en rännsnara strypt den person, som varit egare af uret m. m, till hvilken hon stått i närmare förhållande, men hvars namn hon icke kände. Hon blef då arresterad. Detta skedde klockan omkring 10 idag på förmiddagen. Något efter kl. half 2 börjades offentligt förhör i poliskammaren, fastän i enskild lokal, med Josefina Eklund. Hon har vidhållit sin bekännelse och förklarat sig hafva varit ensam om mordgerningen, hvilken hon begått för att hämnas på den man, som narrat henne med löften, hvilka han sedermera förklarat sig icke vilja uppfylla. Ian skulle nämligen, efter en bekantskap på gatan, intimare fortsatt några gånger här och der på åtskilliga hotell, hafva lofvat att sörja för hennes framtid, men sedermera inskränkt sin frikostighet till en gåfva af tio rdr. Det är en gemen historia, hvilken jag har föga smak för att i detalj omtala. Josefina Eklund är en storväxt qvinna med ett friskt och frimodigt utseende, egentligen icke vacker, endast 21 år. IIon har med en förut preparerad rännsnara af segelgarn begifvit sig till det möte, som vid ett tillfälligt sammanträffande, dagen förut, öfverenskoms mellan henne och denför henne till namnet ständigt obekante Montan. Mörda honom skulle hon, det var en afgjord sak, och sedan hon med en hastig rörelse kastat rännsnaran om offrets hals, drog hon dugtigt till — ett ögonblicks verk, förklarade hon i poliskammaren. Montan hann icke göra motstånd, förrän han var strypt. Derpå tog mörderskan uret, portemonnaien och ringen och begaf sig temligen lugn derifrån, utan att någon i huset såg henne hvarken när hon kom eller när hon gick. Hon ströfvade en stund omkring på gatorna, gick in till hr Tornborg och lät göra urglaset i ordning, begaf sig lerefter till en kramhandlare och köpte ett klädningstyg för 9 rdr 75 öre — poremonnaien hade ej innehållit mera än 10 dr — hvarpå hon återvände till Kungsrolmen, der hon bor hos sina föräldrar. kadren är sockerbruksarbetare. Hemma isade hon uret och klädningen samt sade ig hafva fått dem af en kadett, med hvilcen hon uppgaf sig hafva blifvit förlofvad amma dag. Mången vill icke tro, att hon varit enam om brottet, men åtskilliga omstänligheter tala för att hennes bekännelse är tfverensstämmande med sanna förhållanlet. Hela Stockholm är uteslutande uppaget af denna ohyggliga händelse. Öfverlt på gatorna, i kafcerna, i samiljekretarna, t. o. m. i kamrarne talar man enlast om mordet. EE RR ETTER SA EES EE . 2 1W — — 4 fv