Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1870, sida 2

dan hr Rochefort är den som för slöddrets fafla; hvad hr Grousset beträffar, har jag ingenting att svara honom. Åren ni solidariska med dessa uslingar? Min herre, svarade jag honom, vi komma öppet och ärligt och begära ett svar af er. Ären ni solidariska med dessa as? var hans svar. Prinsen gaf med venstra handen Victor Noir en örfil, tog ett par steg baklänges, drog hastigt upp en revolver ur sin ficka, hvari hans hand var nedstucken, och sköt på Noir. Denne förde sina händer till bröstet, vände sig om, öppnade dörren, hvarigenom vi inträdt, och försvann. Prinsen riktade derefter sin pistol emot mig. Jag sökte då i min ficka efter det fodral, hvari min pistol låg. Jag hukade mig ned bakom en hög ländstol för att få rätt på mitt vapen. Derunder sköts törsta skottet på mig. Jag reste mig då upp med mitt vapen i handen. Prinsen ställde sig framför dörren och sigtade på mig samt aflossade för tredje gången sin revolver. Jag sky dade mig ut under ropet: ,Tag fast mördar Nedkommen på trottoaren fann jag der Victor Noir döende. Vi buro honom till ett apotek, men alla våra omsorger voro fåfänga. Vid ankomsten dit uppgaf han sin sista suck. Presidenten: Ert besök hos prinsen afvek från de vanliga bruken i dylika fall. Vittnet: Jag har ofta sett förfaras på detta sätt. För öfrigt trodde vi ej att vi begålvo oss till en mördare. Den anklagade (med till hälften undertr. seri och högst förolämpande ton): Mördare sjelf. I ären alla af samma skrot och korn. Kom ihåg helfvetesmaskinen å gatan Nicaise och Orsiniska bomberna. Presidenten: Ivarför tog ni edra vapen med er, när ni hade ett sådant ärende att uträtta? Vittnet: Det är min vana att alltid bära en pistol på mig. Den vanan har jag tått i Amerika. Deremot bär jag icke pistoler på mig i mitt rum. Jag stoppar en sådan på mig när jag går ut, och dertill finner jag mig berättigad i en tid när det är på modet att slå ner folk på gatan med mankillrar. För öfrigt kan anmärkningen öfver att jag var beväpnad icke annat än på det högsta förvåna mig. Ilade jag icke varit beväpnad, skulle jog icke stått här för att vittna sanningen. Hade det cj varit min vana att taga vapen på mig när jog gick ut, så skulle jag denna dag försett dermed, enär jag icke kunde hafva glömt, att besöket gällde en slägting till denne hertig eller prins, som gifver sina domestiker käppslängar. Det är min pistol, som räddat mitt lit. På en fråga af presidenten, framställd på beg ran at den anklagades advokat, för Fouviclle på det bestämdaste att någonsin hafva yttrat det Victor Noir gifvit prinsen en örsil. Nej: yttrade han, aldrig har jag, sedan jag utträdde ur detta olycksaliga hus sagt annat an hvad som varit rena sanningen, hvilken jag vid Victor Noirs grat svurit att obrottsligt följa: Pierre Bonaparte har I lämpat Victor Noir; Pierre Bonaparte har slagit Victor Noir; Pierre Bonaparte bar mördat Victor Noir. (Stor sensation ibland åhörarne.) Den anklagade påstår, att det ,,töregitna vittnet Fonvielles berättelse från början till slut är stridande mot sanningen. Fouvielle har med vä nad hand inträngt i mitt hus för att mörda mig. Det är han som borde sitta på de anklagades bänk. Derefter införes, emellan tvenne gensdarmer, Pascal Grousset, medarbetare i Marsceillaise, 25 år gammal och för närvarande häktad för en presstörbrytelse. Det är han som genom Fou-ielle och V. Noir låtit utmana prinsen. Presidenten ställer på honom den vanliga frågan, om ban är slägting eller frände med den anklagade, eller är hans tjenare? P. Grousset: ting ... jag vet icke, hans mor har haft så många älskare, att jag sannerligen icke kan veta, om jag är slägt med honom. Generalprokuratorn: Dessa ord äre opassande. icke endast för den anklagade, som alltid bör respekteras, utan äfven för domstolen. Jag skall taga mina mått och steg, om vittnet fortfar i denna ton. Grousset: Det synes jag står icke som vittne här, utan som anklagad. I tvenne månader har jag nu sutit i ensligt häkte, under det den förmente anklagade icke sitter der. Jag bar icke väl börjat min berättelse, förrän allmänna åklagaren afbryter mig. Presidenten: Vill ni hålla er till saken? Grousset: Det vill jag. Ville jag icke vittna, är jag öfvertygad att det skulle vara mycket angenämt för personer, som jag icke bryr mig om att vara angenäm för. Jag har grundat , Revanche, en korsikansk tidning. Jag kände icke den anklagade, när han i tidningen ,,IAvenit skref en infam artikel. Ledaren af ,IAvenir är en viss de la Rocca, polisagent i Paris och såsom sådan inskrilven i I kejserliga almanackan. Först ett bref från hr Tomasi, förman (båtonnier) för advokaterna i Basstia och hufvudredaktör at ,,Revanche satte mig si kännedom om rätta betydelsen af hr Bonapartes lartikel. Tomasis bref togs ifrån mig af polisspionerna (les mouchards) som arresterade mig. Presidenten: Betjena er af mera passande uttryck. Jag tål icke detta språk, som betager ert svittnesmäl en del af dess värde. Vittnet: Jag inser icke huru det kan stöta domsstolen. Nå väl, jag skall då säga agenter utan suniform. Jag beslöt emellertid att förskafka mig supprättelse och sökte få reda på hr Bonapartes sadress. Jag vände mig till portvakten i Tuileriserna och fick det beskedet att man icke kände sdenne herre. Vittnet berättar derefter sin färd till Auteuil soch dess sorgliga resultat. När Noir blifvit inburen på apoteket, yttrade innevarande personer: sdet är en hundsfott till republikanare och vågade sicke se åt honom. ,I detta ögonblick — anmärkte vittnet — begrep jag bättre än någonsin i hvilket djup af förnedring 1S års kejserligt envälde störI tat Frankrike. Generalprokuratorn reser sig och yrkar, att ordet tages från Grousset och att han återföres i sarresten. Grousset: Jag har andra upplysningar att lemna. Presidenten befaller att Grousset återföres till fängelset. Gendarmerna utföra honom. Uresidenten uppläser (iroussets skriftliga berättelse.