Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1870, sida 3

De här ofvan anmärkta misstagen torde hufvudsakligen kunna skrifvas på en alltför stor bestämdhets räkning, men på andra ställen tyckes författaren göra sig skyldig till motsatsen. För korthetens skull vilja vi endast påpeka ett par fall. Såsom maskulina efter det naturliga könet uppgifver författaren, i fråga om person, mäns namn och titlar. Oaktadt denna bestämning äfven finnes annorstädes, såsom hos Bjursten, kunna vi dock icke anse den rätt tillfredsställande. Ty icke äro gosse, slaf m. fl. — exemplen äro förf:ns egna — namn eller titlar, om dessa ord tagas i vanlig bemärkelse. — Rörande det plur. pronominet vi förklarar författaren, att det brukas i stället för jag af regerande personer i offentliga påbud, fullmakter m. m. samt stundom af talare. Detta är visserligen till och med ordagrannt öfverensstämmande med Svenska Akademiens språklära, men dervid uteslutas dock , författare, hvilka — ehuru de icke kunna inrymmas under rubriken talaret — ganska allmänt begagna sig af ifrågavarande språkbruk. Förf:n sjelf utgör icke något undantag härifrån. Efter att ha tillåtit oss dessa anmärkningar rörande detaljer, vilja vi slutligen framställa några, som beröra sjelfva språklärans hufvudpunkter. Törf:n säger: ,Substantiven hafva fyra kasus, nominativ, genetiv, dativ, ackusativ. Men hvarföre icke antaga än flera, ja, ända till åtta kasus, då dessa obestridligen förefunnits i det äldsta språket? Eller blott två kasus, då icke flera särskiljas i det närvarande? Dessutom torde författaren, åtminstone hvad singularis angår, uttrycka sig mindre riktigt, när det heter, att nominativen, dativen och ackusativen ha en gemensam form. De ha nemligen ingen form alls, utan likheten har uppstått just derigenom, att de respektive formerna bortfallit, så att ordstammen visar sig i sitt nakna skick. : Med afseende på verbet upptager förf. den vanliga indelningen af tiden, såsom närvarande, förfluten och tillkommande. Derester tillägger han i en not, att detta skett endast af pedagogiska skäl, och att tiden riktigare betecknas såsom förfluten eller närvarande. Väl må ifrågasättas, om det är så fullkomligt pedagogiskt att först framställa en lärosats och sedan förklara den för oriktig. Men då noten väl egentligen tillkommit för att upplysa sjelfva läraren, vilja vi i detta hänseende taga den i närmare skärskådande. Det enda af förf. anförda beviset för hans åsigt, neml. påståendet, att det tillkommande, som ännu ej kommit in i tiden, ännu ej blifvit verkligt, bildar ingen tidsafdelning, är, i vår tanke, ej af någon betydelse. Ty om det vore förhållandet, skulle — för att anföra ett exempel — ingen annan modus än indikativen finnas, emedan endast denna betecknar handlingen såsom verklig. Hvad särskildt beträffar citatet afLidforss Franska Språklära, så tro vi, att förf. bordt skaffa bättre stöd, enär hr Lidforss hvarken kan anses som en vetenskaplig auktoritet eller har sjelf anfört något vidare bevis för saken i fråga. Härvid afse vi dock icke sjelfva mönstret för det åberopade arbetet, — ty franskan såsom sekundärt språk är i alla fall olämpligt att tjena som exempel utan de lärda verk, i hvilka saken blifvit vetenskapligt undersökt. På detta sätt skulle läsaren satts i tillfälle att bedöma hvad sanning — att någon sådan förefinnes, vilja vi icke bestrida — ligger i den nya läran. Hvad angår ordbildningen, så kan med: skäl anmärkning göras mot dennas indelning i inre och yttre m. m. Som emellertid hela föreställningen om en inre ordbildning står i närmaste sammanhang med förf:s från Rydqvist hemtade åsigt om vexelljudet, anse vi tillräckligt att här endast hänvisa till hvad vi redan hatt tillfälle att anföra deremot. Vi ba här sökt framhålla de brister, som vi trott oss finna hos denna språklära, men det är oss ett nöje att erkänna, det dessa ej förmå i någon väsendtlig mån förringa dess värde. Det är helt säkert det yppersta arbete på detta område, som utkommit under de sista decennierna, och vi kunna ej annat än lifligt anbefalla dess studium åt dem, som vilja förvärfva sig en grundligare kännedom af det svenska språket. . A. (lmsändt) Till P. Sandbecks minne).