Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1870, sida 3

tillhör endast de starka verben och at dem onIdade ord. Således finner förf. detta citat icke blott för egen del förträffligt, utan anser det så klart och tydligt, att det bör införas ordagrannt i en lärobok för ungdomen. Men hvad tänka andra derom? I detta afseende tro vi oss blott behöfva erinra om en af nutidens störste filologer, hvilken, sedan ban anfört just de ifrågavarande orden såsom exempel på, taaget Forestilling, tillägger: Hvad der skal tenkes, naar man vil tenke noget Klart og Bestemt, ved en Dannelsesdrift, der skal boe i en Lyd, som Individets Organ efter sin Vane kan frembringe og som Individet bruger frit, andet end en Mulighed og Tilböielighed til at gaae over til andre Lyd ved visse Beröringer og Indflydelser, har ganske vist denne Forfatter ikke forsögt at gjöre sig Rede for ligesaalidet som for, hvorledes! denne Mulighed og Tilböielighed selv skal sette sig i et vist Forhold til og indrette sig efter Anskuelser hos den Talende af den Art, som de ere, der udtrykkes i de grammatikalske Forwmer. I I Då förf. definierar Språklära (Grammatika) såsom en framställning af ett språks lagar, förutsättes naturligtvis, att lagarna framställas sådana, som språket sjelf utbildat sig dem. Detta sednare är dock något, som förf. icke alltid sjelf iakttager. Gerna medgifva vi, att ortografien just för, sin obestämdhets skull i detta fall tillåter större frihet, men äfven här går förf. vida längre, än som, enligt vår äsigt, är tillbörligt. Så t. ex. yttrar han (sid. 18) i fråga om konsonantfördubblingen följande: Böjda ord skrifvas såsom stamorden; likväl skrifves stammarnes dubbla konsonant, med undantag af ck och ss, enkel. framför böjningsändelser som börja med d eller t, t. ex. bygg-a byg-de, byg-d, byg-t; fäll-a, fäll-de fäl-t fål-d; glömm-a, 9glöm-de, glöm-t, glöm-d; känn-a, kän-de, kän-t, kän-d; knäpp-a, knäp-te, knäp-t; kall, kal-t; sann, san-t; torr, tor-t; trygg, tryg-t; trodd, trod-t. Sådant tal kan möjligen anstå den dik-; tatoriska ,,språkkongressen, men i grammatikan är det åtmiustone icke ännu på sin plats. Ty icke fordrar närvarande språkbruk, att man skrifver t. ex. kalt och tort i ställer för kallt och torrt. Förf. tillägger visserligen anmärkningsvis: ,, Många skriftställare bibehålla i otvan nämnda. fall stammens dubbla konsonant, isynnerhet I men aldrig nn, men denna anmärkning upphjelper saken så mycket mindre, som den stär i fullkomlig strid mot verkliga förhållandet. Det är nemligen icke Il, som isynnerhet bibehålles i nämnda ! fall, utan det finns tvertom många skriftställare, som skrifva t. ex. stälde och fält, ehuru de fortfarande skrifva byggde oen släppt o. s. v. Och hvad nn beträffar, så äro de författare ännu talrika, som skIifva sannt, tunnt o. s. v. Rydqvist får här, som vanligt stå till svars för förs:s påståenden, men som det tyckes, är han ganska oskyldig i detta afseende, ty det citerade stället hos R. gäller endast konsonantförenklingen i verber. I fråga om Il missförstår dessutom förf. helt och hållet sin mästare. Denne säger visserligen, att synnerligen i detta hänseende är bruket mindre ense med sig sjelf, men det på den grund, att Il, såsom sjelf flytande, börjat att framför verbaländelser behandlas i likhet med de beslägtade m och n. Bland de adjektiver, som sakna obestämdt neutr. sing. anför förs. flat, lat w. fl. Deita är dock åtminstone hvad flat beträffar alltför långt gånget. Eller hvem drager väl i betänkande att säga t. ex: ett flalt fat? Här kunde förf. icke åberopa sig på Rydqvist, emedan denne, som medgifver, att lat är i denna form mindre brukligt, upptager flat såsom i detta hänseende fullständigt. Icke heller har förf. Almqvists auktoritet att stödja sig på, ty denne antager flat såsom ofullständigt endast i det fall, att det är liktydigt med öfrerscendo. I likhet med några nyare språkläre-sörfattare förklarar lektor Sunden, att pronominet hvilkendera användes, då man frågar efter en af tvenne (lat. ker.!). Detta påstående förekommer dock ganska godtyckligt. Något stöd derför finnes hvarken i etymologi eller i analogi. Enligt ursprunget betecknar hvilkendera endast hvilken af dem, och i fråga om någondera och ingendera talar förf:n sjelf icke om någon analog inskränkning af bruket. I ,Svensk språklära af Strömborg — ett arbete, som icke torde vara obekant för förf:n — heter det visserligen, att hvilkendera icke förekommer i pluralis, derför att det nyttjas endast då man frågar efter en af tvenne, men detta kan så mycket mindre användas tiil bevis för det ifrågavarande påståendet, som de nyssnämnda pronominerna någondera och ingendera ej heller förekomma i pluralis, ehuru de nyttjas både om två och flera. Sedan förs:n omnämnt, huru passivet kan omskrifvas genom hjelpverb och passivt particip, tillägger han kategoriskt: ,Pres. blir jemte participet uttrycker deremot någonting förestående, t. ex.: Han blir sårad (kommer att såras). Detta kan emellertid förf:n, lika litet som före honom Fryxell, upphöja till lag. Om det nämligen heter: saken blir föredragen, boken blir bedömd, behöfver deri icke ligga någon annan mening än i orden: saken öredrages, boken hedömes. Särskildt torde ärvid böra framhållas, att det för omfn 12 ——2 oo rr Lägre a