Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1870, sida 3

(Insändt ) Ä Till P. Sandbecks minne). IIans väg gått öfver sjell och dal Och öfver skog och sjö. Han funnit nu en hvilplats sval På fjerran ö. I verlden ut med glädtigt mod, Med håg och kraft så stor, Med hopp uti sitt varma blod, Som ung han for. Han lågade för skönt och godt, För ädelt, sannt och rätt. Men hvad af verlden han har rönt Ej alltid glädt. Han torkat många tårar af, Han gjort hvad han förmått, Han trotsat köld och storm och haf, Att göra godt. När på sin bädd i dyster nöd Den tryckte usling låg Och för sin blick en evig död Så rysligt såg. Då kom han dit med hjelp och tröst Och tydde himlens bud; Hans blick var eld och varm hans röst: Han bad till Gud. Då kom der frid och salig ro För Ende Sonens skuld. Ty allom dem som Honom tro Är Fadren huld. Till tack då gåfvos band och blick, Der kärlek målad stod. Hon rik ifrån den arme gick — Hvad Gud är god. Väl mången ringa synts hans lott Och klen hans lefnads fröjd: Men lägsta hydda blir ett slott, När man är nöjd. Hans vinning var hans frid och ro, Hang verk som Gud befallt, På Gud och den han sändt hans tro, Hans hopp, hans allt. Hans lära rent, som han förstått, Han tydt för land och folk, Och dygden som det starka brott Ha egt sin tolk. Nu är hans långa dagsverk slnt Uti hans helga kall. Vår kraft skall också rinna ut, Vår dag blir all. ) Den nyss i en ålder af nära 80 år aflidne komministern i Solberga.